Nyårsdagen

Nyårsafton. Avslut. Målgång. Slut. Summering. Och fest.

Idag. Febernatt. Huvudvärk. Regn och rusk. Hej 2012.

V I P

Går och lägger mig. Jo idag igen. Men vis som jag nu blivit innan 22.00. Det Ni! Och jag har pratat med min man också. Och tittat på bra program. Och mindre bra. Och målat naglarna guldiga. Vilken fin kväll! Och vilken grym dag.

Har varit i ett annat samhälle. Hos kusinen med man. Och till skillnad mot igår säger Stor att dagen varit jätteroligt. Och Mellan strålar. Strålar vid trummorna. Myser vid pianot. Och Stor skrattar. Högt och hjärtligt.

Och Liten har fått sina VIP's. Viktiga personer för oss som vi beundrar och hoppas kan inspirera och tillföra hennes liv saker vi inte kan. Eller dom kan bättre.

Imorgon nyårsafton. Hejdå 2011.

Läggdags

Varför sitter jag uppe till sena natten? Borde gå och lägga mig. Eller i alla fall titta på något vettigt. Eller prata med min man. Eller.

Funderar

Är ju på 2 veckors vistelse i mindre stad. Bor utanför i mindre samhälle. Vid havet. I mindre stuga. Nyrenoverad och fin. Får låna bil. Modell mindre och fin. Får dra in till stan och tvätta. Stora mataffärer. Kanske lite billigare. Har mamma lite närmare. Och vänner på besök. Livet är nice. Och jag börjar fundera. Hur en flytt skulle va. Och F funderar på att försöka. Kanske testa under ett par månader. Vet inte.

Vårt liv känns så enkelt i Stockholm. Märker det. Aldrig beroende av bil. Allt nära. Ja nästan allt. Inte mamma. Inte flera fina vänner. Förskolan är bra. Friskis är bra. Jobbet är okej. Men det är ett jobb iallafall. Vardagen är bra. Och fin. Och vår lägenhet är bra. Och fin. Ja det är grymt helt enkelt. Och många fina vänner och systrar är där.

Så kommer Stor och säger han vill ha trädgård. Där vi kan odla vår egen mat. Och så funderar jag igen. Hus i Stockholm finns inte. Det är en utiopi. Husen som finns är inte i Stockholm.

Funderar väl vidare.

Snyggt

Jul

Lilla Paris

Kristianstad. Lilla Paris. Fick säga nej till shopping-tanken många gånger idag. Kom ändå därifrån med både ring och klocka. Känns nästan som utomlands. Köper kläder man aldrig tar på sig när man kommer hem.

Och nu spelar Idol-finalisterna på torget. Lilla Paris har mycket att erbjuda.

Frukost

Frukost klockan 14! Packar. Har antagligen packat hela natten också. Tappat tänder har jag drömt att jag gjorde i alla fall. Så sen när jag exploderade för att Mellan ville ha en för stor sommarklänning med sig gick jag o la mig. Och sov. Tänk att man kan va så trött trots all somn. Inte en amning i natt. Och Liten fortsätter samarbetar på sitt sätt. Sover. Och jag packar. Och glömmer äta. Kommer på saker hela tiden. Måsten. Och F samarbetar genom att hålla sig borta. Kommer hem och blir hjälte när han säger att vi tar en väska till. Då kanske jag kan ta med ett läppstift till.

Packa

Borde packa. Men tycker det är så fantastiskt trist. Och jobbigt. Och trist. Och alldeles... Alldeles galet tråkigt. Därför skjuter jag på det. Och av den anledningen är jag superstressad. Tänker på vad jag ska packa konstant. Hur jag ska packa. När jag ska packa. Och får magkatarr. Blir irriterad. Och lite frånvarande. Vilket gör livet surt även för resten av familjen.

Men imorgon ska jag packa. Efter jag lämnat Stor och Mellan på förskolan. För sen bär det av mot sydliga breddgrader. Tänker inte ta med 24 läppstift som sist. Nej. Jag har blivit lite klokare. Fundera på det i natt. Ett räcker nog.

Kalorier

Läser Anitha Schulmans blogg. Provoceras. Igen. Får ont i magen. Blir förbannad. Skriver kommentar. Fortsätter bry mig. Orkar bry mig.

Hon är fortsatt missnöjd med sin postgravida kropp. Men har nu dragit ner sitt kaloriintag till hälften av vad hon bör. Ser resultat. 2 kg på en vecka tror jag. Hon hatar dieter. Men att räkna kalorier funkar.

Jag hatar dieter. Dom provocerar mig mer än Anitha Schulmann. Eller dom har gjort. Idag är jag mer arg på Anitha. För Anitha har ett barn. Och många läsare. Läsarna kan hon inte ansvara för. Men sitt barn. Och det gör ont.

Dieter har inte funkat för mig heller. Gillar mat och godsaker för mycket. Precis som Anitha. Men en dag för drygt 18 år sedan började jag räkna kalorier. Eller Viktväktarpoints. Och va fast. Men precis som med mycket annat räcker det inte att följa instruktionerna, uppnå G, eller va normal. Jag skulle vara bättre än det som rekommenderades. Jag skulle äta mindre. Färre points. Och träna mer. Och när jag misslyckades skulle jag straffas. Straffas genom än mer träning. Eller kräkas. Det va många års helvete på grund av den lilla lycka som spred sig när jag lyckades äta lite mindre, väga lite mindre, träna lite mer. Den ryggsäcken har jag alltid med mig. Vill inte va utan den. För ibland är den jäkligt bra att ha. Ibland ger den mig styrka. Ibland ger den mig distans. Ibland gör den mig fri. Ibland gör den mig klok. Men. Ibland är den grym.

Men Anitha är en myndig person. Hon får göra som hon vill. Och ändå inte. Dumma lilla flicka. Ser du inte hur korkat det är.

Och vilka signaler det sänder. Till din omgivning. Till dina läsare. Till ditt barn. På förskolan finns det barn som kräks på toaletten för att deras mammor gör det. Strunt samma hur mycket beröm barnet får. Hur mycket vi talar om att det duger som det är. Att vi alltid kommer att älska det. När vi som föräldrar ändå dömer oss själva. Säger att vi är fula. Säger vi är feta. Suckar när vi tar på oss kläder. Suckar när vi tittar i spegeln. Äter inte maten som serveras. När ska vi lära oss att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

5 år

F och jag har varit gifta i 5 år idag. Träbröllopsdag tydligen. Känns lagom präktigt. Inte så mycket att skryta om men stort ändå. Inte att ta förgivet så att säga. Det krävs jobb och kärlek. Passion och trygghet. Och kommunikation. Enkelt och ändå så svårt.

Prata om det för någon dag sedan. F och jag. Vad det har betytt att vi gifte oss. Att vi gifte oss så snabbt. Och att gifta sig i allmänhet. Vi var ingen av oss övertygade om äktenskapet som fenomen när vi träffades. Jag skulle inte gifta mig. Inte skaffa barn heller för den delen. Och ändå blev det så. Och det va verkligen inget vi gjorde av praktiska skäl. Inget "ska vi inte ta och gifta oss". Helt plötsligt blev det viktigt. Viktigt för mig och F. Och så har vi fortsatt tänka. Vad är viktigt för oss. Försökt strunta i va andra tycker och tänker. Enkelt och ändå så svårt.

Fast jag vill inte säga att jag ser någon skillnad på livet före och efter vigseln. Men jag är mycket glad att vi är gifta. Utan ringar. Utan kyrka. Utan fest. Utan morgongåvor. Men av kärlek. Och dagen för 5 år sen va fantastisk. Men livet med F är mer fantastiskt. Ibland svårt men ändå så enkelt.

Lycka

Lycka är att åka tur och retur på samma tunnelbanebiljett.

Berusad

Av bubbel, styrketräning, Mellanspex, Bonde söker fru, Stormys, pepparkakor, hopprepshoppning, lillasysters hemkomst, Litens leende, Carina Berg och Linda Bentzinger, Danne & Bleckan, felformulerade statusuppdateringar, livet, F och att vi varit gifta i 5 år imorgon.

Förskolan

Förskolan gör mig till en bättre mamma. En bättre människa till och med. Detta trots att jag har massor jag skulle vilja ändra och utveckla på förskolan. Så som än mer närvarande personal. Personal som jobbade ännu mer med det sociala samspelet, med genuspedagogik. Lokaler som gav andra möjligheter. Föräldrar som jobbade tillsammans med personalen, utnyttjade varandras kapacitet. Och så vidare. Och så vidare.

Men gud va glad jag är för vår förskola. Jag gillar personalen. Barnen gillar personalen. Barnen har fantastiska vänner där. Och trivs. Och dom utvecklas. Och den gör mig till en bättre mamma.

Tänk om vi skulle gå hemma tillsammans alla dygnets 24 timmar. Det går kanske inte att va riktigt rättvis efter de senaste dygnens hemmavistelse på grund av sjukdom. Men. Visst skulle vi hitta på saker utanför hemmet. Och visst skulle de träffa andra barn. Och visst skulle jag fixa att ge dem pedagogisk tillvaro. Men skulle de bli självständiga. Jag vet inte. Kanske. Men jag skulle inte vara en bra mamma. Eller människa.

Man ska inte skaffa fler barn än man kan ta hand om. Om det innefattar att man inte ska va beroende av förskolan för att vardagen ska vara bra har jag passerat gränsen vid ett barn tror jag. Inte så att vardagen inte funkar utan förskolan. Men den funkar inte till belåtenhet för alla. Den är inte tillräckligt utvecklande, stimulerande, tillfredställande för någon. Inte i vår familj i alla fall.

Jag ser alltid fram emot ledigheter med barnen. De har 3 veckors ledighet vid jul. Minst 10 veckor under sommaren. Och när jag jobbar lovdagar både höst och vår. Men det är inte vår vardag. Jag älskar att va med barnen. Om någon skulle tro något annat. Men i vår vardag har förskolan en given plats. Och jag är ytterst glad för våra barns skull att Stor och Mellan får va där 30 timmar i veckan även när vi är föräldralediga. Så att vår vardag blir bra för alla. Så att helg och annan ledighet blir bra. 30 timmar är lagom i vår familj. Någon timme mer i veckan känns ok för oss. Men sen är det stopp. Hoppas vi har förnuftet att fortsätta prioritera så.

Martyr

Jag spelar martyr. Ännu en mindre smickrande egenskap. Jag som skulle skriva om någon positiv egenskap jag har. Det kom vi fram till. Jag och F. Efter klädkonsumtionsinlägget. Det va dags för det. Men inte.

Nu ligger jag här i sängen. Bitter. Klockan halv 10 på kvällen. Sur för att jag ej kom iväg och träna. I gymmet. 2 trappor ner. Trött på att va hemma. Med sjuka barn fulla med energi. 5 dygnet. Och idag har jag varit hemifrån 7 min. När jag handla lunch. Tack syster. Och sen satt jag i och för sig kvar vid middagen 5 minuter extra själv. Och när jag tänker efter 5 minuters toalett imorse.

Ja ni ser. Jag spelar martyr. Och det gör jag genom att gå och lägga mig. Sur. Bitter. Och lite ledsen. Istället för att snacka. För det ska vi göra. Snacka snacka snacka. Men ibland vägrar jag. Och det är inte så smickrande.

Luciafirande

Vi luciade på hemmaplan. Feber, hosta och snoriga näsor satte oss innanför lås och bom. Fick dock besök av syster och Morris. Gatkatten tyckte nog vi hade det mysigt. Försökte få på honom tomteluva. Det hade varit så snyggt på fotona.

Lussebullar

Feber

Stor hade feber igår när vi hämtat från förskolan. Misstänkte sjuka redan på morgonen. Men utan feber och med ett gott allmäntillstånd va förskolan ett självklart alternativ. Men inte idag. Utan idag gick jag och Liten bara och lämna Mellan. Va ju sångstund. Och pyssel. Men efter lunch blev det till att hämta hem. Mellan satt med påse. Mådde illa. Hej kräksjuka tänkte jag. Eller sakna hon Stor. Jäkligt bra skådis i så fall. Mellan va blek. Gosa ner sig i sängen. Pannkakor. En var. Definitivt sjuka. Glassbuffé. Och nu full av energi. Mellan är frisk. Spexar. En jäkligt bra skådis.

Häftigt

Det är en häftig känsla att se gamla elever i sina nya sammanhang. Jurister, ekonomer, beteendevetare, landslagsspelare i fotboll, skribenter, designers, lärare, chefredaktörer, kuratorer. Och idag modellagentur. En rättvis sådan. Så jäkla rätt. Heja!

Och det bästa i kråksången är att entreprenörerna inte är de med högst betyg. Men de har ett driv. De brinner. De kämpar för en bättre värld. Och det kan aldrig betyg, som de ser ut idag, visa på. Så varför inte skrota dem direkt. Betygen alltså. Och låt oss brinna. Va nyfikna. Våga. DET är något skolan skulle uppmuntra till. Inte stämpla oss som duktiga eller inte.

Det är ju extremt märkligt att den nya gymnasieskolan ska ha ett entreprenöriellt förhållningssätt och samtidigt ett gammalmodigt betygssystem. Herr Björklund, hur tänkte du? Hur tänker du? Du och jag befinner oss på olika planeter.

JI vs OR

Om jag vore Olga Rönnberg (här borde det va en länk men F har datorn. Han pluggar. Men när jag nu tittar över axeln ser jag att han facebookar. Va fasiken. Han säger han pluggar. Vilket betyder att han har mer behov av datorn än jag. Han har första tjing. Och från mobilen kan jag inte länka. Eller kan jag det? Nej.)...

Skulle jag lägga upp en före och efter bild på min kropp med några månaders mellanrum. Jag skulle skriva ut vikt och skriva att vågen ljuger. Muskler väger mer ni vet. På före bilden skulle jag puta ut med magen och trycka händerna i svanken. På efter bilden skulle jag dra naveln mot ryggraden och ha en så kallad atletisk hållning. Sen skulle jag hänvisa till min "Pt online".

Efter bilderna skulle jag tala om vad jag skulle träna eller/och har tränat. Idag tog jag 2 pw. Pw står för powerwalk har jag lärt mig. Egentligen gick jag tur och retur Liljeholmen för att handla. Men om jag vore Olga.

Sen skulle jag kritisera alla som inte orkar laga mat. Samt än en gång berätta att jag har en sockerfri månad. Men nu kan jag bara säga att jag levt på latte och macka gånger två idag och hunnit stoppa i mig ett par bitar choklad innan det blev kyckling och ris. Ingen bulle idag. Men ris.

Efter det skulle jag berätta att jag hoppades hinna med ett styrketräningspass också innan läggdags. Ni vet muskler bränner fett. Och vet ni jag har faktiskt varit i källargymmet. Dock utan kettlebells. Attans. Och nu äter jag ost och nötter. Rena GI'n enligt Olga. Men hon skulle nog inte dricka julmust till.

Jag har skrivit det förut. Olga fascinerar mig. Och äcklar mig. Hon kanske motiverar. Men mest är hon besatt. Och det där med känsla och att ha kul. Det har hon i min värld missat.

Så...
JI gick idag i solen och njöt. Stolt över vad hennes kropp har stått ut med, fixat och fixar. JI njuter av mat. Och att vila och röra på sig. Rörelsen behöver inte vara träningseffektiv. Men den måste va kul. Då njuter JI även av sin kropp. Som ikväll efter avslutad gymträning. Med julmust och ost.

Tårar

Det rullar tårar i barnrummet. Efter 2 nätter har nyhetens behag lagt sig. Mellan är inte lika pigg på att sova uppe i våningssängen. Stor tycker bytt är bytt och kommer inte tillbaka. Hur göra? Förslaget att ta ner en madrass på golvet godtogs ej. Att F står upp vid läggning verkar inte heller falla i god jord. Nu hör jag dem möblera om.

Våldtäkt

Blir så jäkla förbannad. I lördagsnatt våldtogs en tjej av två män på en parkeringsplats i närheten. Och hon är ju inte direkt ensam. Det händer hela tiden. Överallt. Småstad. Storstad. Landsbygd. Glesbygd. City. Förort. Folktomt. Och befolkat.

Jag vet. Tanken är att bli rädd. Stanna hemma. Ta taxi. Tänka på vad man har på sig. Tänka på var man rör sig. Men det är ju fan inte klokt. Jag blir ledsen. Och jäkligt förbannad.

Och så börjar man fundera. Det kunde varit en syster. Det kan bli ens dotter. Det är någons dotter. Och kanske någons syster. Och det gör ont. Ofattbart men ändå greppbart.

Och så pratar vi. F och jag. Hur funkar det? Hur bestämmer sig två man för att våldta? Hur går snacket? Slumpen? Planering? Hur gör dom? Hur i helvete tänker dom?

Och då blir jag riktigt illa berörd. Men inte rädd. Inte för min egen skull. Men ledsen för mina systrars, döttrars och medmänniskors skull. Fan.

Dancing Queen

"De va bara dans, dans, dans..." (H Hellström)

Malmö och dansutbildning med Friskis. Nervöst och förväntansfullt. Spännande. Och prestationsångest. Samtidigt som jag vet att jag kan. Men duger det. I jämförelse. Och en massa brudar. Topptrimmade och coola med dom rätta movesen och kläderna. Och så kommer jag med Liten. Och tror det ska funka.

Och det funkar. Ja det funka så galet bra. Liten med mormor. Glada och mycket mys. Och jag känner mig som Dancing Queen herself.

Varför? Jo utbildarna är sympatiska och prestigelösa. Deltagarna är sympatiska och flertalet prestigelösa. Hälften av deltagarna ska leda Dans senior DÅ är du prestigelös. Du leder inget hippt pass så att säga. Och de i mitt gäng. Vi som ska leda Dans. I mångas ögon ett prestigefullt pass. Du är liksom stjärnan. Och det är inte mer med det. Så länge du får andra att känna sig som stjärnor. Men det är lätt att få för sig att man är förmer känns det som. Om man tittar sig runt på danspassen. Och det va där min prestationsångest kom in. Att jag skulle känna mig mindre kompetens som ledare. Att jag inte skulle känna mig som en stjärna. Men det gjorde jag stundtals. Tack vare mina kursledare. Nu är det min tur att få mina motionärer att känna samma känsla. Det ska bli kul. Spännande. Och prestationsångestladdat.

Hotellchill

Mitt barn är en cool samarbetspartner!

Helt otroligt. Efter 2 dagar utanför trygghetszonen är jag imponerad till tusen av Liten som samarbetar och njuter av vår utflykt. Hon ser att att njuta iallafall. Av att va bara hon och jag. Att åka tåg. Att få träffa farbror med familj. Och kusinmöte. Att sova i hotellsäng. Försova sig. Se mig irra runt efter en telefon då Malmös 3-nät är helt off. Att få va me mormor helt själv. Dansa. Gå på restaurang. Softa framför tv'n.

Vi har en dag kvar. Får se hur det går.

Kusiner

Avgång

Tid för avgång. Mot Malmö.

24 paket

Imorgon åker Liten och jag till Malmö. Dansledarutbildning. Spännande. Men just nu funderar jag mest på adventskalendrar. Är det inte helt galet att få/ge 24 paket innan julafton? En liten chokladbit funkar väl fint. Men paket.

Aids

Vem är rädd för aids? Idag.

Torsdagsbrunch

Klädkonsumtion

Det finns en sak som jag skäms för. Något jag ber om ursäkt för. Får dåligt samvete. Glömmer berätta om. Mina klädinköp. Och skoinköp. Och nagellack. Fan va pinsamt.

Nu är det inte så att jag handla över mina tillgångar. Men mer än jag behöver. Och ofta. Och mycket som blir liggande. Efter ett par användningar. Resursslöseri och masskonsumtion. Jag är överdrivet villig att använda alla de rabattkuponger vi får hemskickade.

2012 blir mitt konsumtionsfria år. Vad gäller mig själv och kläder/skor/nagellack. Påminn mig redan vid rean i januari är du snäll. Nu har jag släppt bomben alltså. Sanningen är ute. Jag måste bli en bättre människa.

Dagens outfit;
Knästrumpor från H&M inköpta i våras ( använda max 10ggr)
Stretchjeans från Lindex inköpta våren dessförinnan (använda varje vecka när de passat)
Linne från Åhléns inköpt i höstas tror jag, kanske rea (använt några få gånger)
Stickad tröja från H&M inköpt igår.

Sämsta

Sämsta tiden att börja rensa garderoben måste va nu. F är iväg. Liten är trött. Stor och Mellan vill att jag ska se på Bolibompa med dem. Diskmaskinen är klar. Det är tvätten i källaren med. Och ändå gjorde jag det. Med resultat att det nu även ligger kläder överallt. Samtidigt som golvet skriker damsug mig. Bra där J.

Statusuppdateringar

Tycker det här med Facebook/twitteruppdateringar är kul. Skrev en för ett par minuter sen. Fick snabb respons. Positiv. Och ändå kan jag nu skämmas. Skämmas över att jag skröt. För det är kanske så det ses. Men jag va glad. Ville dela med mig. Stolt. Stolt över att jag faktiskt, utan större bekymmer, fick 3 barn att somna på 5 min. Efter bad. Efter luskamning. Efter nagelklippning. Efter bok och mys. Jag fixa det själv. Men det skulle jag hållt för mig själv kanske. För att inte skriva någon på näsan. För att inte verka förmer. För att inte skryta. Skryta är fult. Usch.

Jag är rätt bra på att statusuppdatera. Bra=gör det ofta. Och ganska ofta när jag är glad och mår bra. Där är vi ju lite olika. Vissa skriver bara när de är ledsna, arga, sura, besvikna, sjuka. Andra när det är någonstans. Och vissa dagboksuppdaterar. Summerar dagen. Andra när de har en åsikt. Och alla har en åsikt om detta. Kul. Och tycker man att man blir uppretad av någons statusuppdateringar kan man ju blockera dom. Det är ett tips. Om jag tar för mycket plats menar jag.

Avsluta inlägget och gick för att komma i säng. Det skulle jag redan efter förra inlägget. Men hjärnan fortsatte. Vem är jag att säga att alla har en åsikt om statusuppdateringar? Är det kanske bara jag som har det? Och värderar dem? Ibland? Ofta? Att jag skämdes för att andra nu tycker jag skryter kanske säger mer om mig. Att jag tycker andra skryter. Skriver för mycket om sina krämpor, var dom är, vad dom gjort, hur mycket dom tränar. Eller?

Jag försöker att inte värdera allt. Att bara insupa inte bedöma. Svårt. Men funkar ibland. Testa själv. Testa när du går på gatan och inte värdera allt i snyggt, fullt etc. Men svårast är det mot en själv.

Så jag backar. Jag gjorde en statusuppdatering för en timme sen. Ja, det gjorde jag. Funderar på en ny. Jag är en supermamma. Den innehåller en värdering. Men den är inte relativ. För många kan vara det. Och jag tänker inte värdera den i bra eller dålig. Intressant eller ointressant. Kul eller pinsam. Skrytsam eller blygsam. Eller nej, jag skiter i det. Vågar inte.

Istället

Skulle, i tanken, tränat lite framför tv´n. Istället hamna jag med datorn i knät. Och på bordet ett glas vin. Och choklad. Jo men visst.

Har haft en fantastisk helg igen. Jag har luskammat och tjatat om städning. Men bästa kattdjursfamiljen har varit här. Dom kom i fredags kväll och åkte i eftermiddags. Och nu. F är och repar och barnen sover. Och det är skönt att va själv. Skönt men tomt. Skönt men en liten bitter eftersmak är där igen och gnager. Varför så långt borta. Varför inte närmare. Vi har ju så jäkla trevligt. Och barnen har haft så kul. Har knappt märk dem. Men det har tydligen grannen under gjort. För hon knacka på redan i fredagskväll kl. 21. Och så va den festen slut. Men tydligen återuppstod den i lördags för idag har huvudet varit tungt. Skönt tungt om man inte har några måsten. Och det hade vi inte.

Men nu blev jag trött. Så allt jag skulle skriva om livet liksom försvann. Lika snabbt som chokladkakan. Och i glaset är där bara en mun kvar. Och F ringde och påminde mig om att jag skulle gå och lägga mig. Så alla viktiga och stora tankar dom får vänta. Dom processas vidare. Imorgon kanske jag kan leverera. Kanske.

F

F är min man. Och han fyller år idag.

Vi träffades för snart 6 år sedan. 23 december 2005. På spraydate. Placerade 65 mil ifrån varandra just den dagen. Jag höjde min mammas interneträkning rejält den julhelgen. Lillasyster M fick skulden. Nyårsafton hade jag bestämt att det va han. Vi sågs den 3 januari. F flytta väl mer eller mindre in till mig efter någon månad. Eller vecka. Tog tv'n på bussen. Och jag va galet lycklig.

Vi vänta barn på sensommaren samma år. Planerat. Flytta. Gifte oss. Födde barn. Vänta barn. Födde barn. Jag va mer gravid än ogravid de första åren. Och jag va galet lycklig.

I december har vi varit gifta i 5 år. Galet. Galet lycklig.

F har fått mig att vilja leva. Han har fått mig att kommunicera. Han har fått mig att tro på kärleken. Han har fått mig att tro på mig själv. Jag behöver honom. Och han behöver mig. Något jag tidigare såg med förakt på. Att va beroende. Men det är fint.

F är mycket av det jag inte är. Saker jag föll för och som idag kan göra mig upprörd. Men det är F och det är det som gör F till F. Och det är den F jag älskar.

Många tyckte säkert vi gick för snabbt fram. Men de var inte där. I vår kommunikation. I våra ständiga samtal. I vårt vi. De hängde inte med. Jag kan förstå. De kände ju inte känslan. De deltog inte i interaktionen. För den va vår. Den är fortfarande vår. Men jag tror nog att de kan förstå. Lite. Att vi är vi. Och jag är galet lycklig.

Hur

Hur gör veganer om de får löss?

Efterfest

Slut. Hungrig. Trött. Hemma. Bonde söker fru. Barnen sover. Liten efter Alvedon. Vaccinationsreaktion. Eller va det på min obekvämhet hon reagerade.

Gillar fortfarande inte knytis-konceptet. Hånga vuxna. Och stimmiga storasyskon.

Förfest

Det är fest ikväll. Mörkerfest. Kul när det händer något. Kanske. Lite uppträdande är skoj. När man känner någon som är med ännu roligare. Det är lugnt. Och kul.

Men sen. Knytis. Minst 80 pers skulle jag tro. Jobbigt. Och igår kväll kom känslorna tillbaka. Paniken över tillställningar som dessa. Det har hänt att jag dragit mig ur mer än en gång. Fixar det inte. Känslan av att va sämre, fulare, tråkigare än dom andra tar över. Tanken på va andra säger om en. Va andra tycker om en. Dom känslorna tar över och jag vill helst skita i allt.

Så nu förfestar jag med bulle och mjölk. Laddat med friskispass på förmiddagen. För att boosta självförtroendet. Mår lite illa. Men det känns som jag måste fixa det. Måste fixa för Stor och Mellans skull. Det är ju deras fest. Mörkerfest på förskolan. Och dom har övat. Och har ficklampor som strålar lite svagare än dom. Och jag kan inte dra mig ur.

Dagens

Dagens inlägg

Våra kroppar och sociala konstruktioner. Jopp. Det är spännande.

Kändisbloggar

Har blivit en riktig bloggläsare. Från början mest bekantas. Men nu har jag blivit bekant med en hel del kändisar. Ganska kul faktiskt.

J läser Olga och reagerar över denna enorma fokus på den perfekta kroppen. Samtidigt som J börjar tänka i pw/cardio/styrka-termer. Olga lägger upp före och efter bilder. Olga tipsar om GI-mat, fiskolja och bästa övningarna. Olga ska motivera. Jag vill bli avskräckt. Men fortsätter läsa. Jag har träffat Olga på ett MamaBootCamp-pass i Hagaparken. Jag var där som spion. Olga fascinerar mig och äcklar mig på samma gång. Hon är manisk.

J läser Cecilia och vill också ha lugg och shoppa kläder. Cecilia har två barn med hippa namn, Bonnie och Rio. Det är mycket kläder. Och mycket yta. Hon är inte så smart men kul. Jag gillar henne.

J läser Anitha. Hon är en Schulman. Bloggen har lagts ner ett par gånger. Tydligen väcker hon känslor. Själv tycker jag det är lite för mycket inredning. Trist inredning. Inte min smak. Men hon hjälper tydligen Cecilia bra med sitt hem. Idag, eller rättare sagt imorse för det har kommit ett par inlägg efter det, skrev hon om diagnoser och det vi inte pratar om. Att prata om saker vi inte pratar om är viktigt tycker J. Men behovet av diagnoser tycker jag vi behöver diskutera djupare. Inlägget gav inspiration till ett inlägg om just det. Diagnoser. Anitha är svägerska med Alex. Han läser jag med. Han har blivit snäll och ger alla plus.

Fast mest läser J om vardagen hos Anna, Daniel och Emilia. Och så Linus såklart. En av mina första elever. Han är något stort.

Sen läser J om Laila också. Men det skäms J lite över. Och ja, många är mama-bloggar. Men det är så det är.

Jakt

Söndagen kan beskrivas som en enda lång jakt. Jakten på lössen. Over and out.

Lördag

Sov till 8. Frukost med ägg. Familjejympa med Stor och Mellan. F med Liten traskande i Vinterviken i solen. Träffar två starka mammor som inspirerar, imponerar och ger energi. Hem och käka lunch. Stor och Mellan läser tidningar och vi spelar memory. Jag sover eftermiddag. Gott mellis och kaffe. Promenad i mörkret. Gymträning. Middag. Bad med Mellan. Klockan 8 sover alla barnen och jag och F har hela kvällen för oss själva.

Ja, så kan denna topplördag beskrivas. Härligt! Men också...

Va uppe alldeles för länge fredagskvällen. Fastna framför "What happens in Vegas". En romantisk komedi med patetiskt slut. Ammade vid 2 kanske. Och sen vid 5 va det dags igen. Inklusive bajsbyte. Vid 7 tog F över och jag sov en timme till.

Stor tog 45 min på sig att ta på byxor för att sticka på jympa. Och fick ta mackan framför tv'n. Stressigt fast alla ville. Liten somna och fick väckas. Fick amma på tunnelbanestationen för att F's promenad med Liten skulle funka.

Stor strejkar för han inte får en Cars-tidning. Surar hela tunnelbaneresan. Till och med rulltrappan är för kort.

Framme på jympan har skor glömts och gosdjur är försvunnet. Stor surar ännu mer. Mellan glad som en lärka.

Seg jympa. Vem ville hit egentligen? Men kul lek efteråt.

Hem och käka rester.

Trött och somnar. Kliar i håret. Kollar efter löss.

Sockerkickar med glass, kolasås, maränger och hallon. Kaffe. Memory-spelandet slutar med att F och jag spelar. Stor och Mellan surar för att de inte får de par de vill.

Lördagsmiddagen består av gröt. Havregrynsgröt.

Har haft en jäkligt fin lördag. Men ni som tror att vi lever utan små och stora tråkmoment, i en perfekt värld, jämt pedagogiska, med glada barn och nyttig mat har fel.

Jag hitta löss i badet. Och hela kvällen luskammade jag mig. Ska till Apoteket imorgon.

Lördagshäng

Om

Om jag var 15 eller 20 år yngre skulle jag va cool som Amanda Fondell i Idol utan Idol. Eller soft som Pauline i True Talent och få ta del av Pernilla Anderssons klokheter. Jag skulle sjunga och tro på att jag gjorde det jäkligt bra. Jag skulle ta för mig av livet utan att be om ursäkt. Jag skulle plugga på Konstfack. Eller Beckmans. Jag skulle söka jobb, omöjliga att få, men få dom. Jag skulle gilla mig själv. Jag skulle leva i nuet.

Löss

Va är grejen med löss? Hittar man är det ju bara och bli kvitt med hjälp av shampoo. Eller. Har haft löss på hjärnan i över två veckor nu och jag blir fasiken inte av med dem. Inte ens efter löskamning. Usch. Bort. Stick iväg.

Äntligen

Nu har "Lotta på Bråkmakargatan" äntligen flyttat in.

Novemberdag

Nynnar på Wannadies-This is my hometown...

Pepparkakor

med brie och fikonmarmelad. Trist fotboll på tv. Häng i soffan istället för välbehövlig sömn. Kropp som behöver vila efter ofrivillig språngmarch. Kropp som ska träna imorgon med. Smälter intryck från fin date med fin vän. Bra dag. Men med tårar. Tårar från stress då inget funkar. Inte ens att få på byxorna. Sovmorgon. Nej till överdragsbyxor. Slipper köra pass naken imorgon. Fick nya kläder från kontoret. Första julklappen köpt. Röda lackskor. Mer pepparkakor.

En annan dag ska jag skriva om förväntningar. De absurda förväntningarna i att en graviditet bara är mysig liksom att första tiden med barnet är rosaskimrande.

Dröm

True Talent-abstinens redan natten efter finalen. Drömde jag skulle sjunga duett med Danny Sauzedo. Han må va en svärmorsdröm men inte en J-dröm. Nu va det ju inte något annat än en duett och en dröm men iallafall. Jag drömde om Danny. Hujedamig. Kunde ju iallafall varit med Pernilla Anderson eller den nyblivna miljonären Dimitri.

Tappade bort texten. Och sjunga kan jag inte. Tur det va en dröm.

Mor

På farsdag handlar bloggandet om mor. Och far.

Är hos svärföräldrarna. Tittar på kort från när F är liten. Lika liten som Liten. Svärföräldrarna tycker dom är lika. Inte jag. Inte först. Men sen.

Ser kort på svärmor och tror det är min mamma. Skickar mms till mamma som tror det är hon. Skrämmande lika. Undrar om F såg likheter i mig och svärmor. Omedvetet. F är lik min pappa. Mycket lik. Jag träffar inte min pappa. Det är en lång historia. Ibland smärtsamt ibland likgiltigt. Men just nu gör det mig minst illa att ha det såhär. Men det är ju jag. Undrar ändå hur det är att vara han denna dag. Borde va ledsamt. Men det är det kanske inte. Kanske är det lättast även för honom såhär. Men det är ju han.

Och F är inte han. Och jag är inte svärmor. Och jag är inte mamma. Men jag är mamma. Och F är pappa. Den bästa i min värld. Även på farsdag.

Familjen

Uppvaknande

Åkte till jobbet igår. Skulle diskutera betyg. Gillar inte betyg.

Erbjuder mig att vikariera 4 lektioner idag. Kul tänker jag. Glömmer att barnet bara är 14 veckor. Det går säkert bra. Det går bra.

Drar iväg på danspassledaruttagning på kvällen. Lilla barnet i rullande vagn utanför på stan. Det går säkert bra. Vaknar upp i 4e låten och inser att det bara är 14 veckor sen jag födde barn. Jag har inte tränat ett så tungt pass på över 6 månader. Tänker det går säkert bra. Det går bra.

Ikväll slut. Jag är slut och barnet är slut. Jag gjorde val. Jag tog besluten. Men vi va två som deltog. Hon log och skrattade. Hon va nöjd. Men imorgon är det på hennes villkor. Imorgon tar vi det lugnt. Om det är det hon vill.

Genusperspektiv

Läser en insändare i tidningen "Föräldrar & barn" nr 10/2011. Citerar delar.

"Låt barnen leva ut sina könsroller" "Jag var på ett föräldramöte på förskolan där genusperspektivet som vanligt kom på tal. En förälder ojade sig över att tjejerna ville vara prinsessor i vackra klänningar och skor, medan pojkarna samlades i tuffa grabbgäng. En annan förälder tog upp att sonen hade kommit till förskolan iklädd rosa klänning vid några tillfällen och bemötts av orden "vad söt du är idag", vilket tydligen va fel ordval. Själv trodde jag inte mina öron. Det ÄR skillnad på pojkar och flickor, både fysiskt,psykiskt och biologiskt- och tur är väl det. Mina barn har alltid haft tillgång till både typiska tjej- och killeksaker, men har från början valt att leka könstypiska lekar. Det är fantastiskt att se hur de ändå kan förena sina olikheter i gemensamma lekar som krigarprinsessor, med bilar i dockskåpet eller legoslott till barbiedockorna! Våga låt små tjejer och killar leva ut sina könsroller utan att skämmas. Vad händer med barnens självkänsla på sikt om föräldrarna styr och begränsar för mycket?"

Citerade visst hela insändaren. Förundras. Förundras över många saker i insändaren.

Själv förundras jag på alla föräldramöten jag varit på där genusperspektivet i verksamheten inte tas upp. Jag förundras över de föräldrar som ställer sig framför vissa färger på plagg för annars skulle barnet välja den färgen. Eller bara erbjuder barnet en viss sorts kläder. Jag förundras över de som fortfarande benämner leksaker som pojk- eller flickleksaker. Men mest förundras jag över att mycket av genusdiskussionen i vardagen handlar om färg, kläder, leksaker och kön och  inte om förutsättningar, möjligheter, jämställdhet, förväntningar och individen.


Vad jag vill ge mina barn är förutsättningar och möjligheter att vara den individ dom vill vara. Att ge dom en självkänsla så att dom själva kan göra aktiva val och inte ser sig själva som offer. Inte för mycket offer i alla fal. För oavsett vad är vi alla offer för sociala konstruktioner. Men...

Jag har babblat iväg nu. Får inte ner tankarna i skrift. Får inte fram det jag vill ha sagt.

Men...

Jag vill inte att sonen endast 4 år gammal, vars högsta önskan förra julen var en rosa Cars-klänning, ett halvår senare tycker lillasyster ska ha den och sova i för killar har ju inte klänning. Jag vill inte att samma son väljer vilka han säger att hans favoritfärger är rosa och lila till. Jag vill att han ska få ha sina tights för att han tycker dom är sköna och sina Cars-tröjor för att han gillar dem. Jag vill även att dottern som älskar klänning just nu ska få ha det. Och fast att det satt långt inne så får hon ha prinsessklänning för vem är jag att bestämma att hon inte ska ha det. Men den dagen det begränsar hennes rörelsemönster i vardagen kommer jag att säga ifrån. Och felet är inte vad dom båda vill ha på sig utan att de förväntas vara på ett visst sätt i de där kläderna. Och när dom börjar leva upp till dom förväntningarna blir jag rädd. När prinsessorna ska räddas och vara offer för omständigheterna. När tjejer får mindre utrymme. När killar får mindre utrymme. På grund av deras kön. Då blir jag rädd.

När det redan på förskolan finns en tjej- och en killtoa. Då tycker jag att vi föräldrar missat att ta upp det där med genusperspektiv. När killarna tillåts brottas (läs sitta på varandras huvud) för att "killar har ett behov av det" tappar jag hakan och får inte fram "att de kanske behöver andra alternativ till att visa närhet". När pojkarna måste ha galonbyxor och inte flickorna då finns där inga tankar om jämställdhet.

Fan. Får inte till det här. Men jag har lovat att inte censurera. Nej, jag är ingen expert på området. Men att befästa stereotyper utan eftertanke känns konstigt i dagens samhälle.

Det finns en bok...

Den borde heta "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 1". För det finns väl oftast bara ett val.








Det finns en bloggare. Bloggaren är klok. Linus Fremin

Surt

Det är väldigt mycket sura människor som åker tunnelbana. Behöver inte sitta och fånle men så jäkla surt har väl inte människor överlag det. I så fall tror jag det är kört för människosläktet.

Granntant

Än en gång har grannen uttryckt sitt missnöje. Inte kaffegrannen och inte grannen jag blir provocerad av och inte Schyman-på-fika-grannen utan tanten under oss.

Vi hörs för mycket. Barnen hörs för mycket. Dom leker inomhus. Dom springer inomhus. Dom hoppar inomhus. Dom rör sig. Och det ska göras utomhus.

Blir ledsen. Och arg. Och jäkligt frustrerad över hur hon begränsar vårt liv.

Ska komma ner till henne och diskutera saken. En dag när vi har tid sa hon. En dag när barnen inte står utanför porten och skriker på mig att komma ut. Ut och leka. För leka gör man ute.

Retsticka

På gång.
Klicka klicka klicka.

Fotbollsgala

Juice, nötter, viktvätt och egentid med huvudvärk. Längesen. Längesen jag hade huvudvärk. Förra hösten va det dagligen. September till Februari om jag inte minns fel. Det hela sluta med en magnetröntgen jag tiggde mig till. Och så va smärtan borta. Bara sådär. Och jäklar va jag grät när jag läste att de inte hittat något. Inte en endaste hjärntumör de fann. Hjärntumör som blir hjärnspöke i stavningsprogram och som jag har gott om. Hjärnspöken alltså. Och dödsångest.

Vet inte när det starta. Vet inte vad som är hönan eller ägget. Men jag vet att det blev värre när jag fick barn. Fast det skulle ju bli bättre med barn. Fokus flyttas från egot. Men inte där. Dödsångesten är starkare än någonsin. Inte just nu. Men överlag. Just nu är jag lugn. Utan symtom. Kvällens huvudvärk har släppt med Ipren och kaffe. Och socker.

Vad jag kommer ihåg börja det med hjärtinfarkt. Som va panikångest. Sen äggstockscancer, leukemi, hjärntumör och hudcancer. Och jag skulle dö. Dö ifrån min familj. Det är en jäkla rädsla. Måste jobba med den. Men just nu är jag inte där. Och då är allt lugnt och jag glömmer hur det är när jag är där.

Stark

& Stabil har räddat denna postgravida kropp förut. 2 gånger. Let's do it again!

Avstånd

Även som föräldraledig kan jag få känslan av långhelg. Vän, fantastisk vän, med grym partner på besök och underbart häng i två dagar och kvällar. Som ett extra plus fynda jag en kappa med 50% rabatt.

Så kom mamma och hälsa på i dagarna tre. Inkvarterad i barnrummet blev det som om barnen hade en kompis som sov över. Tissel och tassel på morgonen och lite mer fika.

Och nu trött. Utmattad. Och med en viss tomhet och sorgsenhet. Att dom är så långt borta. Det kunde varit värre. Men det smärtar lite att barnen inte kan umgås lättare med sin mormor som dom tycker så mycket om. Som dom saknar och längtar efter ofta.

Och det är trist att nära vänner inte kan snacka face to face oftare. Det ger ju så mycket energi. Och nya perspektiv. Och ännu mer energi.

Men vi har alla ett val. Och vi har gjort detta val just nu. Alternativet är inte aktuellt. Men just nu är det tungt. Att Skåne är så långt borta. Och inte är hemma längre.

Nagellack

Det står över 50 nagellack i vårt kylskåp. Det är inte försvarbart!

3 månader

Våg

Kära J.

Att du aldrig lär dig. Låt bli frestelsen att ställa dig på vågar. Du vet att det blir en stor grej i huvudet. I tankarna. Oavsett resultat. Kom ihåg detta nästa gång du får tillfälle. Kärlek, din J.

Grannen

Träffa vår granne mitt över när jag och F kom hem från morgonpromenad. Snacket gled över från landet, båt, Väddö, Åhus, hamn, Åhus kyrka, Simrishamn kyrka, Österlen, Gudrun Schyman till feminism och fågelfrö. När vi landa i feminismdiskussionen blev jag tyst (och arg). Måste lära mig argumentera. Kan inte bara koka inombords och inte säga något. F tog till orda lite men känns inte som grannen va så sugen på att lyssna. Grannen har sin bild klar och den är i mångt och mycket tvärtemot min. Och F's.

Feminism är ej detsamma som manshateri. Lika lite som genuspedagogik går ut på att skapa könsneutrala barn. I min värld.

En parantes. Gudrun brukar fika i lägenheten mitt över. Nej inte hos ovannämnda granne. Hos en annan granne.

Mycket

Egentid, Hypokondri, Förlossning, Hår, Nagellack, Panikångest, Konsumtion,Relationer, Kroppen, Tvätt, Nötter, Genus, Mindervärdskomplex, Siffror, Glasögon, fler barn, det är mycket jag tycker och tänker kring men jag spar på det och nöjer mig en bild på ett riktigt fynd jag gjorde idag. Under halva priset. Det är sann lycka.

Juice

Har fått craving på juice. Helt galet. Slukar en liter varje dag. Äppel med fruktkött, typ Bravo den nya, eller apelsin, gärna den ekologiska från Willys. Garant tror jag det heter. Jäklar va gott det är!

Vinyl

Förklaring

Förstår om min kommentar om trots och kolik kan svida. Kan vara på sin plats att förklara. Respekterar allas känsla vid barnkonflikter och magsmärtor och behov att sätta namn på fenomenen. Men. Förstår att det är jobbigt och otroligt frustrerande. Men. Och maktlösheten kan jag också förstå. Men.

För mig låter trots som något negativt och dåligt. Och jobbigt. Jag har valt att se perioder av mycket konflikter och testande som utvecklingsperioder. Perioder där förälder-barn-samarbetet utvecklas och når nya dimensioner. Ett samarbete som kräver lika mycket av både barn och förälder. En period då jag som förälder behöver lyssna extra på barnets signaler och dess försök till samarbete. Inte en period som enbart är barnets problem.

Och så då kolik. Hmmm. Hur ska jag formulera mig? Jag tycker att kolik är en så enkel förklaring på ett barns skrik och magsmärtor. Javisst, rent fysiologiskt tror även jag att små barn kan ha ont i magen pga outvecklat matsmältningssystem och svårigheter att bearbeta vissa saker mamman äter vid amning. Men jag tror också att mycket av det många pratar om som kolik är det jag uttrycker som kvällsoro i synnerhet och oro i allmänhet. Och här kan man som förälder påverka mycket mer än om vi bara förklarar skriket med magont. Att själv vara lugn och trygg i sin föräldraroll är en sådan sak. Att vara trygg i sig som person överlag. Att se sig själv och en eventuell partner som dom viktigaste personerna för sitt barn.  Faktiskt dom enda som barnet behöver. Och för mycket övrig stimuli kan därmed göra det svårt för barnet att känna trygghet och förvärra symtomen. Annan stimuli kan t ex vara alltför mycket besök, mycket resande utanför hemmet, mycket bärande av andra människor och stor påverkan av andra i hur barnet ska tas om hand. Visst är det skönt att ha stöd från andra, kanske med större erfarenhet, men när deras ord är lag tappar man ofta sin egna intuition.
Så kolik är alltså en psykosomatisk åkomma där man kan lindra symtomen till viss del med droppar etc men allra mest genom att knyta an sin barn i sin egen takt utan en massa störande moment. Svårt.