F

F är min man. Och han fyller år idag.

Vi träffades för snart 6 år sedan. 23 december 2005. På spraydate. Placerade 65 mil ifrån varandra just den dagen. Jag höjde min mammas interneträkning rejält den julhelgen. Lillasyster M fick skulden. Nyårsafton hade jag bestämt att det va han. Vi sågs den 3 januari. F flytta väl mer eller mindre in till mig efter någon månad. Eller vecka. Tog tv'n på bussen. Och jag va galet lycklig.

Vi vänta barn på sensommaren samma år. Planerat. Flytta. Gifte oss. Födde barn. Vänta barn. Födde barn. Jag va mer gravid än ogravid de första åren. Och jag va galet lycklig.

I december har vi varit gifta i 5 år. Galet. Galet lycklig.

F har fått mig att vilja leva. Han har fått mig att kommunicera. Han har fått mig att tro på kärleken. Han har fått mig att tro på mig själv. Jag behöver honom. Och han behöver mig. Något jag tidigare såg med förakt på. Att va beroende. Men det är fint.

F är mycket av det jag inte är. Saker jag föll för och som idag kan göra mig upprörd. Men det är F och det är det som gör F till F. Och det är den F jag älskar.

Många tyckte säkert vi gick för snabbt fram. Men de var inte där. I vår kommunikation. I våra ständiga samtal. I vårt vi. De hängde inte med. Jag kan förstå. De kände ju inte känslan. De deltog inte i interaktionen. För den va vår. Den är fortfarande vår. Men jag tror nog att de kan förstå. Lite. Att vi är vi. Och jag är galet lycklig.