Genusperspektiv

Läser en insändare i tidningen "Föräldrar & barn" nr 10/2011. Citerar delar.

"Låt barnen leva ut sina könsroller" "Jag var på ett föräldramöte på förskolan där genusperspektivet som vanligt kom på tal. En förälder ojade sig över att tjejerna ville vara prinsessor i vackra klänningar och skor, medan pojkarna samlades i tuffa grabbgäng. En annan förälder tog upp att sonen hade kommit till förskolan iklädd rosa klänning vid några tillfällen och bemötts av orden "vad söt du är idag", vilket tydligen va fel ordval. Själv trodde jag inte mina öron. Det ÄR skillnad på pojkar och flickor, både fysiskt,psykiskt och biologiskt- och tur är väl det. Mina barn har alltid haft tillgång till både typiska tjej- och killeksaker, men har från början valt att leka könstypiska lekar. Det är fantastiskt att se hur de ändå kan förena sina olikheter i gemensamma lekar som krigarprinsessor, med bilar i dockskåpet eller legoslott till barbiedockorna! Våga låt små tjejer och killar leva ut sina könsroller utan att skämmas. Vad händer med barnens självkänsla på sikt om föräldrarna styr och begränsar för mycket?"

Citerade visst hela insändaren. Förundras. Förundras över många saker i insändaren.

Själv förundras jag på alla föräldramöten jag varit på där genusperspektivet i verksamheten inte tas upp. Jag förundras över de föräldrar som ställer sig framför vissa färger på plagg för annars skulle barnet välja den färgen. Eller bara erbjuder barnet en viss sorts kläder. Jag förundras över de som fortfarande benämner leksaker som pojk- eller flickleksaker. Men mest förundras jag över att mycket av genusdiskussionen i vardagen handlar om färg, kläder, leksaker och kön och  inte om förutsättningar, möjligheter, jämställdhet, förväntningar och individen.


Vad jag vill ge mina barn är förutsättningar och möjligheter att vara den individ dom vill vara. Att ge dom en självkänsla så att dom själva kan göra aktiva val och inte ser sig själva som offer. Inte för mycket offer i alla fal. För oavsett vad är vi alla offer för sociala konstruktioner. Men...

Jag har babblat iväg nu. Får inte ner tankarna i skrift. Får inte fram det jag vill ha sagt.

Men...

Jag vill inte att sonen endast 4 år gammal, vars högsta önskan förra julen var en rosa Cars-klänning, ett halvår senare tycker lillasyster ska ha den och sova i för killar har ju inte klänning. Jag vill inte att samma son väljer vilka han säger att hans favoritfärger är rosa och lila till. Jag vill att han ska få ha sina tights för att han tycker dom är sköna och sina Cars-tröjor för att han gillar dem. Jag vill även att dottern som älskar klänning just nu ska få ha det. Och fast att det satt långt inne så får hon ha prinsessklänning för vem är jag att bestämma att hon inte ska ha det. Men den dagen det begränsar hennes rörelsemönster i vardagen kommer jag att säga ifrån. Och felet är inte vad dom båda vill ha på sig utan att de förväntas vara på ett visst sätt i de där kläderna. Och när dom börjar leva upp till dom förväntningarna blir jag rädd. När prinsessorna ska räddas och vara offer för omständigheterna. När tjejer får mindre utrymme. När killar får mindre utrymme. På grund av deras kön. Då blir jag rädd.

När det redan på förskolan finns en tjej- och en killtoa. Då tycker jag att vi föräldrar missat att ta upp det där med genusperspektiv. När killarna tillåts brottas (läs sitta på varandras huvud) för att "killar har ett behov av det" tappar jag hakan och får inte fram "att de kanske behöver andra alternativ till att visa närhet". När pojkarna måste ha galonbyxor och inte flickorna då finns där inga tankar om jämställdhet.

Fan. Får inte till det här. Men jag har lovat att inte censurera. Nej, jag är ingen expert på området. Men att befästa stereotyper utan eftertanke känns konstigt i dagens samhälle.

Det finns en bok...

Den borde heta "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 1". För det finns väl oftast bara ett val.








Det finns en bloggare. Bloggaren är klok. Linus Fremin