Nyårsdagen

Nyårsafton. Avslut. Målgång. Slut. Summering. Och fest.

Idag. Febernatt. Huvudvärk. Regn och rusk. Hej 2012.

V I P

Går och lägger mig. Jo idag igen. Men vis som jag nu blivit innan 22.00. Det Ni! Och jag har pratat med min man också. Och tittat på bra program. Och mindre bra. Och målat naglarna guldiga. Vilken fin kväll! Och vilken grym dag.

Har varit i ett annat samhälle. Hos kusinen med man. Och till skillnad mot igår säger Stor att dagen varit jätteroligt. Och Mellan strålar. Strålar vid trummorna. Myser vid pianot. Och Stor skrattar. Högt och hjärtligt.

Och Liten har fått sina VIP's. Viktiga personer för oss som vi beundrar och hoppas kan inspirera och tillföra hennes liv saker vi inte kan. Eller dom kan bättre.

Imorgon nyårsafton. Hejdå 2011.

Läggdags

Varför sitter jag uppe till sena natten? Borde gå och lägga mig. Eller i alla fall titta på något vettigt. Eller prata med min man. Eller.

Funderar

Är ju på 2 veckors vistelse i mindre stad. Bor utanför i mindre samhälle. Vid havet. I mindre stuga. Nyrenoverad och fin. Får låna bil. Modell mindre och fin. Får dra in till stan och tvätta. Stora mataffärer. Kanske lite billigare. Har mamma lite närmare. Och vänner på besök. Livet är nice. Och jag börjar fundera. Hur en flytt skulle va. Och F funderar på att försöka. Kanske testa under ett par månader. Vet inte.

Vårt liv känns så enkelt i Stockholm. Märker det. Aldrig beroende av bil. Allt nära. Ja nästan allt. Inte mamma. Inte flera fina vänner. Förskolan är bra. Friskis är bra. Jobbet är okej. Men det är ett jobb iallafall. Vardagen är bra. Och fin. Och vår lägenhet är bra. Och fin. Ja det är grymt helt enkelt. Och många fina vänner och systrar är där.

Så kommer Stor och säger han vill ha trädgård. Där vi kan odla vår egen mat. Och så funderar jag igen. Hus i Stockholm finns inte. Det är en utiopi. Husen som finns är inte i Stockholm.

Funderar väl vidare.

Snyggt

Jul

Lilla Paris

Kristianstad. Lilla Paris. Fick säga nej till shopping-tanken många gånger idag. Kom ändå därifrån med både ring och klocka. Känns nästan som utomlands. Köper kläder man aldrig tar på sig när man kommer hem.

Och nu spelar Idol-finalisterna på torget. Lilla Paris har mycket att erbjuda.

Frukost

Frukost klockan 14! Packar. Har antagligen packat hela natten också. Tappat tänder har jag drömt att jag gjorde i alla fall. Så sen när jag exploderade för att Mellan ville ha en för stor sommarklänning med sig gick jag o la mig. Och sov. Tänk att man kan va så trött trots all somn. Inte en amning i natt. Och Liten fortsätter samarbetar på sitt sätt. Sover. Och jag packar. Och glömmer äta. Kommer på saker hela tiden. Måsten. Och F samarbetar genom att hålla sig borta. Kommer hem och blir hjälte när han säger att vi tar en väska till. Då kanske jag kan ta med ett läppstift till.

Packa

Borde packa. Men tycker det är så fantastiskt trist. Och jobbigt. Och trist. Och alldeles... Alldeles galet tråkigt. Därför skjuter jag på det. Och av den anledningen är jag superstressad. Tänker på vad jag ska packa konstant. Hur jag ska packa. När jag ska packa. Och får magkatarr. Blir irriterad. Och lite frånvarande. Vilket gör livet surt även för resten av familjen.

Men imorgon ska jag packa. Efter jag lämnat Stor och Mellan på förskolan. För sen bär det av mot sydliga breddgrader. Tänker inte ta med 24 läppstift som sist. Nej. Jag har blivit lite klokare. Fundera på det i natt. Ett räcker nog.

Kalorier

Läser Anitha Schulmans blogg. Provoceras. Igen. Får ont i magen. Blir förbannad. Skriver kommentar. Fortsätter bry mig. Orkar bry mig.

Hon är fortsatt missnöjd med sin postgravida kropp. Men har nu dragit ner sitt kaloriintag till hälften av vad hon bör. Ser resultat. 2 kg på en vecka tror jag. Hon hatar dieter. Men att räkna kalorier funkar.

Jag hatar dieter. Dom provocerar mig mer än Anitha Schulmann. Eller dom har gjort. Idag är jag mer arg på Anitha. För Anitha har ett barn. Och många läsare. Läsarna kan hon inte ansvara för. Men sitt barn. Och det gör ont.

Dieter har inte funkat för mig heller. Gillar mat och godsaker för mycket. Precis som Anitha. Men en dag för drygt 18 år sedan började jag räkna kalorier. Eller Viktväktarpoints. Och va fast. Men precis som med mycket annat räcker det inte att följa instruktionerna, uppnå G, eller va normal. Jag skulle vara bättre än det som rekommenderades. Jag skulle äta mindre. Färre points. Och träna mer. Och när jag misslyckades skulle jag straffas. Straffas genom än mer träning. Eller kräkas. Det va många års helvete på grund av den lilla lycka som spred sig när jag lyckades äta lite mindre, väga lite mindre, träna lite mer. Den ryggsäcken har jag alltid med mig. Vill inte va utan den. För ibland är den jäkligt bra att ha. Ibland ger den mig styrka. Ibland ger den mig distans. Ibland gör den mig fri. Ibland gör den mig klok. Men. Ibland är den grym.

Men Anitha är en myndig person. Hon får göra som hon vill. Och ändå inte. Dumma lilla flicka. Ser du inte hur korkat det är.

Och vilka signaler det sänder. Till din omgivning. Till dina läsare. Till ditt barn. På förskolan finns det barn som kräks på toaletten för att deras mammor gör det. Strunt samma hur mycket beröm barnet får. Hur mycket vi talar om att det duger som det är. Att vi alltid kommer att älska det. När vi som föräldrar ändå dömer oss själva. Säger att vi är fula. Säger vi är feta. Suckar när vi tar på oss kläder. Suckar när vi tittar i spegeln. Äter inte maten som serveras. När ska vi lära oss att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

5 år

F och jag har varit gifta i 5 år idag. Träbröllopsdag tydligen. Känns lagom präktigt. Inte så mycket att skryta om men stort ändå. Inte att ta förgivet så att säga. Det krävs jobb och kärlek. Passion och trygghet. Och kommunikation. Enkelt och ändå så svårt.

Prata om det för någon dag sedan. F och jag. Vad det har betytt att vi gifte oss. Att vi gifte oss så snabbt. Och att gifta sig i allmänhet. Vi var ingen av oss övertygade om äktenskapet som fenomen när vi träffades. Jag skulle inte gifta mig. Inte skaffa barn heller för den delen. Och ändå blev det så. Och det va verkligen inget vi gjorde av praktiska skäl. Inget "ska vi inte ta och gifta oss". Helt plötsligt blev det viktigt. Viktigt för mig och F. Och så har vi fortsatt tänka. Vad är viktigt för oss. Försökt strunta i va andra tycker och tänker. Enkelt och ändå så svårt.

Fast jag vill inte säga att jag ser någon skillnad på livet före och efter vigseln. Men jag är mycket glad att vi är gifta. Utan ringar. Utan kyrka. Utan fest. Utan morgongåvor. Men av kärlek. Och dagen för 5 år sen va fantastisk. Men livet med F är mer fantastiskt. Ibland svårt men ändå så enkelt.

Lycka

Lycka är att åka tur och retur på samma tunnelbanebiljett.

Berusad

Av bubbel, styrketräning, Mellanspex, Bonde söker fru, Stormys, pepparkakor, hopprepshoppning, lillasysters hemkomst, Litens leende, Carina Berg och Linda Bentzinger, Danne & Bleckan, felformulerade statusuppdateringar, livet, F och att vi varit gifta i 5 år imorgon.

Förskolan

Förskolan gör mig till en bättre mamma. En bättre människa till och med. Detta trots att jag har massor jag skulle vilja ändra och utveckla på förskolan. Så som än mer närvarande personal. Personal som jobbade ännu mer med det sociala samspelet, med genuspedagogik. Lokaler som gav andra möjligheter. Föräldrar som jobbade tillsammans med personalen, utnyttjade varandras kapacitet. Och så vidare. Och så vidare.

Men gud va glad jag är för vår förskola. Jag gillar personalen. Barnen gillar personalen. Barnen har fantastiska vänner där. Och trivs. Och dom utvecklas. Och den gör mig till en bättre mamma.

Tänk om vi skulle gå hemma tillsammans alla dygnets 24 timmar. Det går kanske inte att va riktigt rättvis efter de senaste dygnens hemmavistelse på grund av sjukdom. Men. Visst skulle vi hitta på saker utanför hemmet. Och visst skulle de träffa andra barn. Och visst skulle jag fixa att ge dem pedagogisk tillvaro. Men skulle de bli självständiga. Jag vet inte. Kanske. Men jag skulle inte vara en bra mamma. Eller människa.

Man ska inte skaffa fler barn än man kan ta hand om. Om det innefattar att man inte ska va beroende av förskolan för att vardagen ska vara bra har jag passerat gränsen vid ett barn tror jag. Inte så att vardagen inte funkar utan förskolan. Men den funkar inte till belåtenhet för alla. Den är inte tillräckligt utvecklande, stimulerande, tillfredställande för någon. Inte i vår familj i alla fall.

Jag ser alltid fram emot ledigheter med barnen. De har 3 veckors ledighet vid jul. Minst 10 veckor under sommaren. Och när jag jobbar lovdagar både höst och vår. Men det är inte vår vardag. Jag älskar att va med barnen. Om någon skulle tro något annat. Men i vår vardag har förskolan en given plats. Och jag är ytterst glad för våra barns skull att Stor och Mellan får va där 30 timmar i veckan även när vi är föräldralediga. Så att vår vardag blir bra för alla. Så att helg och annan ledighet blir bra. 30 timmar är lagom i vår familj. Någon timme mer i veckan känns ok för oss. Men sen är det stopp. Hoppas vi har förnuftet att fortsätta prioritera så.

Martyr

Jag spelar martyr. Ännu en mindre smickrande egenskap. Jag som skulle skriva om någon positiv egenskap jag har. Det kom vi fram till. Jag och F. Efter klädkonsumtionsinlägget. Det va dags för det. Men inte.

Nu ligger jag här i sängen. Bitter. Klockan halv 10 på kvällen. Sur för att jag ej kom iväg och träna. I gymmet. 2 trappor ner. Trött på att va hemma. Med sjuka barn fulla med energi. 5 dygnet. Och idag har jag varit hemifrån 7 min. När jag handla lunch. Tack syster. Och sen satt jag i och för sig kvar vid middagen 5 minuter extra själv. Och när jag tänker efter 5 minuters toalett imorse.

Ja ni ser. Jag spelar martyr. Och det gör jag genom att gå och lägga mig. Sur. Bitter. Och lite ledsen. Istället för att snacka. För det ska vi göra. Snacka snacka snacka. Men ibland vägrar jag. Och det är inte så smickrande.

Luciafirande

Vi luciade på hemmaplan. Feber, hosta och snoriga näsor satte oss innanför lås och bom. Fick dock besök av syster och Morris. Gatkatten tyckte nog vi hade det mysigt. Försökte få på honom tomteluva. Det hade varit så snyggt på fotona.

Lussebullar

Feber

Stor hade feber igår när vi hämtat från förskolan. Misstänkte sjuka redan på morgonen. Men utan feber och med ett gott allmäntillstånd va förskolan ett självklart alternativ. Men inte idag. Utan idag gick jag och Liten bara och lämna Mellan. Va ju sångstund. Och pyssel. Men efter lunch blev det till att hämta hem. Mellan satt med påse. Mådde illa. Hej kräksjuka tänkte jag. Eller sakna hon Stor. Jäkligt bra skådis i så fall. Mellan va blek. Gosa ner sig i sängen. Pannkakor. En var. Definitivt sjuka. Glassbuffé. Och nu full av energi. Mellan är frisk. Spexar. En jäkligt bra skådis.

Häftigt

Det är en häftig känsla att se gamla elever i sina nya sammanhang. Jurister, ekonomer, beteendevetare, landslagsspelare i fotboll, skribenter, designers, lärare, chefredaktörer, kuratorer. Och idag modellagentur. En rättvis sådan. Så jäkla rätt. Heja!

Och det bästa i kråksången är att entreprenörerna inte är de med högst betyg. Men de har ett driv. De brinner. De kämpar för en bättre värld. Och det kan aldrig betyg, som de ser ut idag, visa på. Så varför inte skrota dem direkt. Betygen alltså. Och låt oss brinna. Va nyfikna. Våga. DET är något skolan skulle uppmuntra till. Inte stämpla oss som duktiga eller inte.

Det är ju extremt märkligt att den nya gymnasieskolan ska ha ett entreprenöriellt förhållningssätt och samtidigt ett gammalmodigt betygssystem. Herr Björklund, hur tänkte du? Hur tänker du? Du och jag befinner oss på olika planeter.

JI vs OR

Om jag vore Olga Rönnberg (här borde det va en länk men F har datorn. Han pluggar. Men när jag nu tittar över axeln ser jag att han facebookar. Va fasiken. Han säger han pluggar. Vilket betyder att han har mer behov av datorn än jag. Han har första tjing. Och från mobilen kan jag inte länka. Eller kan jag det? Nej.)...

Skulle jag lägga upp en före och efter bild på min kropp med några månaders mellanrum. Jag skulle skriva ut vikt och skriva att vågen ljuger. Muskler väger mer ni vet. På före bilden skulle jag puta ut med magen och trycka händerna i svanken. På efter bilden skulle jag dra naveln mot ryggraden och ha en så kallad atletisk hållning. Sen skulle jag hänvisa till min "Pt online".

Efter bilderna skulle jag tala om vad jag skulle träna eller/och har tränat. Idag tog jag 2 pw. Pw står för powerwalk har jag lärt mig. Egentligen gick jag tur och retur Liljeholmen för att handla. Men om jag vore Olga.

Sen skulle jag kritisera alla som inte orkar laga mat. Samt än en gång berätta att jag har en sockerfri månad. Men nu kan jag bara säga att jag levt på latte och macka gånger två idag och hunnit stoppa i mig ett par bitar choklad innan det blev kyckling och ris. Ingen bulle idag. Men ris.

Efter det skulle jag berätta att jag hoppades hinna med ett styrketräningspass också innan läggdags. Ni vet muskler bränner fett. Och vet ni jag har faktiskt varit i källargymmet. Dock utan kettlebells. Attans. Och nu äter jag ost och nötter. Rena GI'n enligt Olga. Men hon skulle nog inte dricka julmust till.

Jag har skrivit det förut. Olga fascinerar mig. Och äcklar mig. Hon kanske motiverar. Men mest är hon besatt. Och det där med känsla och att ha kul. Det har hon i min värld missat.

Så...
JI gick idag i solen och njöt. Stolt över vad hennes kropp har stått ut med, fixat och fixar. JI njuter av mat. Och att vila och röra på sig. Rörelsen behöver inte vara träningseffektiv. Men den måste va kul. Då njuter JI även av sin kropp. Som ikväll efter avslutad gymträning. Med julmust och ost.

Tårar

Det rullar tårar i barnrummet. Efter 2 nätter har nyhetens behag lagt sig. Mellan är inte lika pigg på att sova uppe i våningssängen. Stor tycker bytt är bytt och kommer inte tillbaka. Hur göra? Förslaget att ta ner en madrass på golvet godtogs ej. Att F står upp vid läggning verkar inte heller falla i god jord. Nu hör jag dem möblera om.

Våldtäkt

Blir så jäkla förbannad. I lördagsnatt våldtogs en tjej av två män på en parkeringsplats i närheten. Och hon är ju inte direkt ensam. Det händer hela tiden. Överallt. Småstad. Storstad. Landsbygd. Glesbygd. City. Förort. Folktomt. Och befolkat.

Jag vet. Tanken är att bli rädd. Stanna hemma. Ta taxi. Tänka på vad man har på sig. Tänka på var man rör sig. Men det är ju fan inte klokt. Jag blir ledsen. Och jäkligt förbannad.

Och så börjar man fundera. Det kunde varit en syster. Det kan bli ens dotter. Det är någons dotter. Och kanske någons syster. Och det gör ont. Ofattbart men ändå greppbart.

Och så pratar vi. F och jag. Hur funkar det? Hur bestämmer sig två man för att våldta? Hur går snacket? Slumpen? Planering? Hur gör dom? Hur i helvete tänker dom?

Och då blir jag riktigt illa berörd. Men inte rädd. Inte för min egen skull. Men ledsen för mina systrars, döttrars och medmänniskors skull. Fan.

Dancing Queen

"De va bara dans, dans, dans..." (H Hellström)

Malmö och dansutbildning med Friskis. Nervöst och förväntansfullt. Spännande. Och prestationsångest. Samtidigt som jag vet att jag kan. Men duger det. I jämförelse. Och en massa brudar. Topptrimmade och coola med dom rätta movesen och kläderna. Och så kommer jag med Liten. Och tror det ska funka.

Och det funkar. Ja det funka så galet bra. Liten med mormor. Glada och mycket mys. Och jag känner mig som Dancing Queen herself.

Varför? Jo utbildarna är sympatiska och prestigelösa. Deltagarna är sympatiska och flertalet prestigelösa. Hälften av deltagarna ska leda Dans senior DÅ är du prestigelös. Du leder inget hippt pass så att säga. Och de i mitt gäng. Vi som ska leda Dans. I mångas ögon ett prestigefullt pass. Du är liksom stjärnan. Och det är inte mer med det. Så länge du får andra att känna sig som stjärnor. Men det är lätt att få för sig att man är förmer känns det som. Om man tittar sig runt på danspassen. Och det va där min prestationsångest kom in. Att jag skulle känna mig mindre kompetens som ledare. Att jag inte skulle känna mig som en stjärna. Men det gjorde jag stundtals. Tack vare mina kursledare. Nu är det min tur att få mina motionärer att känna samma känsla. Det ska bli kul. Spännande. Och prestationsångestladdat.

Hotellchill

Mitt barn är en cool samarbetspartner!

Helt otroligt. Efter 2 dagar utanför trygghetszonen är jag imponerad till tusen av Liten som samarbetar och njuter av vår utflykt. Hon ser att att njuta iallafall. Av att va bara hon och jag. Att åka tåg. Att få träffa farbror med familj. Och kusinmöte. Att sova i hotellsäng. Försova sig. Se mig irra runt efter en telefon då Malmös 3-nät är helt off. Att få va me mormor helt själv. Dansa. Gå på restaurang. Softa framför tv'n.

Vi har en dag kvar. Får se hur det går.

Kusiner

Avgång

Tid för avgång. Mot Malmö.

24 paket

Imorgon åker Liten och jag till Malmö. Dansledarutbildning. Spännande. Men just nu funderar jag mest på adventskalendrar. Är det inte helt galet att få/ge 24 paket innan julafton? En liten chokladbit funkar väl fint. Men paket.

Aids

Vem är rädd för aids? Idag.

Torsdagsbrunch