Paus

Tog en paus. Tar en paus. Det stack i för mångas ögon. Det blev inget roligt längre när varje ord skulle vägas. Det blev för många begränsningar. tack och hej!

Lunch

Halvtid första dagen på jobbet.
Gråtfärdig.

1dag

Imorgon. Söndag. Sista föräldraledigadagen. Måndag. Jobb.

Gotland

Vi funderar. Ältar. Diskuterar. Spekulerar. Tänker. Pratar. Om och om igen. Vi vill. Men hur och när är fortfarande frågan.

Gotlandsbilder...

Hemma

Nu stannar vi hemma. 2 nätter tidigare än planerat är 3 av 5 familjemedlemmar hemma. Och här tänker vi stanna nu. Inga mer resor. Inga mer mygg. Nu egna sängar, rutiner och mat. 2 veckors föräldraledighet kvar. Och om 1vecka fyller Liten 1.

Fortfarande snurrar tankarna kring hösten. Det räcker med det. Nu behöver vi fast mark under fötterna så att vi kan bena ut alla funderingar kring den.

Första Gotlandsdagen

Idag har jag övervunnit hur många rädslor som helst. Stolt.

Resa

Jag och Mellan sitter nu på båten mot Visby. Vi myser. Har det jäkligt fint. Snackar. Pärlar. Fikar. Myser mer. Tittar på Götakanal utan ljud. Jag svarar på hur länge det är kvar för femtielfte gången utan minsta irritation.

Det gungar lite emellanåt. Men vi har sea-band som funkar. Eller är det helt enkelt så att min mentala träning funkar. Jag kan åka båt. Jag är inte rädd. Jag kommer att må bra. Jag kan inte bli åksjuka. Jag får inte visa mig rädd. Och det funkar! Halva sträckan passerad. Och jag fixar det. Känner jag efter är jag nog inte rädd heller.

Ska kika på hus. 3 hus. 2 är intressanta. Ska bli spännande. Det första har potential och är billigast. Det sista är på pappret och på bilder mitt drömhus.

Om vi ska flytta? Ja, flytta ska vi. Vet bara inte när. Eller var. Jag åker hit för att ta reda på det. Vad jag vill. Vad vi vill.

Jag och Mellan. På semesterresa. Vet inte riktigt vad som skulle va dåligt med det. Eller varför jag låter mig påverkas av de få som tycker det är en dålig ide.

Klintehamn

Det finns ett hus. Mitt drömhus. I Klintehamn. Under 2 miljoner. Och jag är beredd att flyga till Gotland för att få se det. Nästa gång jag är inne på datorn ska jag länka.

Önskar det va vårt. Att vi redan bodde där. Så jag slapp gå och fundera hela tiden.

Sömntimmar

Konstant för få. Det blir man ingen skönhet på. Inte heller trevlig och tålmodig. Men just nu känns det okej ändå. För någon sekund är alla fem nöjda. Ingen skriker. Ingen suckar. Ingen behöver byta blöja. Men snart. Men just nu känns det helt okej att vi somna vid 01. Och vakna 03.30. För att vakna igen 04.30. Och igen 06.30. Helt okej. För täcket är varmt. Sängen skön. F snarkar lite. Jag har träningsvärk. Och kan fortsätta fundera på Gotland. För alla är faktiskt fortfarande nöjda. Men snart. Men just nu.

Semester

Lilla samhället vid havet. Många vänner. En hel del sol. Nöjd familj. Lite bloggande.

Semester fortfarande

Åter Stockholmsmark. Familj i balans. Någorlunda. Familj med rutiner. Någorlunda. Och Liten sover hela nätterna. Definitivt. Och vännerna är många. Återseenden. Och redan saknade. Livet är fantastiskt fint. Fortfarande.

Just nu. Impulsiv picknick istället för storhandlande. Mys med Stor och Mellan. Sol. Lek. Och prat.

Tid

Tid att tänka.

Kontroll

Tror inte direkt jag är unik att beskriva mig själv som kontrollfreak. Inte unik i att beskriva just mig som det. Inte heller unik i att beskriva sig själv som det. Det är liksom lite läskigt att inte veta vad som händer, var saker är, hur saker ska göras, vem som är var och så vidare.

Så när jag inte har kontroll försöker jag hitta områden att ta kontroll över. För att balansera. Så är det nu. Och så brukar det va.

Obalans

Pilates idag. Nyttigt för mig. Dels själva träningen. Trilla av en skumgummi cylinder jag skulle ligga på. Med ett ben i luften, 90grader, och både armarna mot taket. Sen skulle armarna saxas upp och ner längs kroppen. Så långt kom jag inte. Mina inre stabiliserande magmuskler är tydligen inte vad dom borde va. Obalans i musklerna. Obalans i hur jag tränar.

Vi va bara 4 motionärer. Det betyder mycket direkta instruktioner och direktiv. Det är den andra nyttigheten för mig. Att tackla att jag inte gör övningarna rätt. Att ofta få höra saker jag ska göra annorlunda. Jäkligt nyttigt. Och inspirerande. Men tufft. Fast det va nog tuffare när jag trilla av den där cylindern. Jag fixa alltså inte övningen. Det va mycket negativa ord i huvudet då. Måste jobba med det. Balansera tankarna.

Skulle cyklat racer dit. Jo men visst. Sur hela morgonen för att jag va stressad över det. Inte i balans alltså. Det blev damtrallan dit. F våga inte släppa iväg mig efter att jag provcyklat på gräsmattan.

Önskar mig ibland lite mer balans. Som idag. Detta ej att förväxla med kontroll. Kontroll ska jag skriva om i ett annat inlägg. Men tydligen har jag noll kontroll över min mobil. Hitta precis ett 60-tal foton på Stor som han roat sig med att ta. Dessa roa mig bra just nu.

Fredag

I solen. På gräset. Dryga 7 km löpning i kroppen. Inväntar att Liten ska vakna. Vilket hon antagligen gör mycket snart.

Hade missat löpsedlar. Om fotbollslandslagets träningsmetoder. Fick nys om det igår. Är fortfarande pissförbannad. Du kan kanske skratta åt det. Säga att så är det i fotbollsvärlden. Att det bara är på skoj. Att det är vuxna människor som får göra som dom vill. Men det är ju just det! Fan. Och fy. Jag trodde det va annorlunda. Jag ville det skulle va annorlunda.

Korkad

Korkade människa. Att jag inte tänkt. Att jag inte använt det jag vet. Att jag för en gång skull hållt mig lugn. Trott det handla om mognad och utveckling. Inte en tanke på något annat.

Inte förrän idag. Berättar för personalen på förskolan att Mellan inte kommer för hon ska till logopeden. Och sen på fredag är hon också hemma. För återkontroll av hörseltest. Då! Plingeling! Hörsel och tal. Tal och hörsel. Va fasiken! Och varför har ingen påminnt mig? När jag inte koppla. Såklart om du inte hör alla ljud påverkas talet. Klump i magen. Och tårar i ögonen. Nej, det är inte hela världen. Och om det nu är så så får hon hjälp med det. Och hon lever och är inte sjuk. Men att jag inte tänkte så.

Nu avvakta och se.

7km

Jag sprang 7km ikväll. Och det gick snabbt.

Lillemor

Ny inspiratör. Ny motivator. Efter att jag sluta jämföra mig och min kropp med tunna indiebrudars eller elevers som jobbar som modeller börja jag inspireras av jämngamla mammor. Det va då jag triggades, provocerades och ogillade Olga och Lofsan. Som jag senare älskade.

Men nu har jag gått vidare. Idag träffade jag på Lillemor. Hon har klasser på Stockholm Pilates Center. Hon va fantastisk. Stark. Med kroppsmedvetenhet. Smidig. Inspirerande och motiverande. Otrolig instruktör. Och mellan 70 och 80 år. Grymt.

Dagens

En dag i studion. Spelar in passmusik till höstterminen. Räknar med att göra 4 pass. Detta samtidigt som jobbet drar igång. Så lika bra att dra igång. Brände medelmusiken idag. Junior på gång. Bör sätta fart med familjejympan. Avvaktar med danspasset till augusti/september. Men innan 2,5 timme under jorden vid Hornstull. Så skrek jag mig hes på Stor. Vidrigt. Jag hade sånt jäkla tålamod men så bara haverera det och ut kom allt. Inge kul. Inge bra. Inge fint alls. Usch. Hemska mamma.

Körde ett IntervallFlex på lunchen. Grymt. Underbart. Ut med energi. Ut med svetten. Ut med det dåliga samvetet. In med energi. In med inspiration. In med kraft och styrka.

Nu in med choklad. Har hittat en ny favorit. Det skrivs mycket om cocosens hälsofördelar just nu.

47500

Nytt sug efter att utbilda mig. Behöver 47500 kr. Personlig tränare på Axelssons. Jävlar vad jag vill det!

Syskon

Tiden går så fort. Liten är 10 månader. Stor har lös tand. Och imorgon har jag äran att följa med Mellan på utflykt. Jag ska va drake. Äta skinkmackor. Dricka äppeljuice.

Ikväll har det varit syskonmys. Alla tre har lekt. Haft kuddkrig. Ritat. Läst. Spelat innebandy. Rullat och sparkat boll. Man har liksom varit överflödig.

Reformer

Efter flera veckor av intensivt gymmande, dansande, mamma-corande och intervallträning. Idag prövade jag på Pilates i Reformer. Svårt. Tufft. Och kul. Gruppträning. Så annorlunda. Instruktör som tilltalar en vid namn. Och petar. Och ger direktiv. Sjukt nyttigt.

Reformer är en säng typ. Med fjädrar som man kan variera motståndet med. Och liggytan åker typ glider. Och då finns där rep att hålla i. Och låder att lägga på. Och platter. Och så ska man andas. Placera svank och bäcken rätt. Spänna djupa magmuskler. Och hålla knäna rätt. Och hakan. Jag glömde andas tror jag.

Men jag kommer återvända. Nästa gång utan Reformern som sällskap. Matwork på lördag.

Denna vecka testar jag nytt helt enkelt IntervallFlex på torsdag.

Vikarie

För en vecka sedan tog jag på mig ett vikariat. Danspass. Solen sken och det va morsdag. Men insåg snabbt att det inte bara va dagen som gjorde antalet motionärer till en handfull. Salen tar 85. Salen brukar fyllas. Jag va inte ordinarie. Jag va inte I. Fick berättat för mig hur fantastisk denna ledare va. Hur folk vänt i dörren. Hur många som bokat av sina platser. Och även vilken fanclub denna I har.

Tänkte att hen kommer jag aldrig vicka för igen. Är man så bra får man skylla sig själv. Men så behövs hjälp idag med. Och det känns så ruttet att säga nej av den anledningen. Så jag sa ja. Efter många om och men. Efter mycket pysslande med resten av familjen. Efter mycket dividerande.

30 min efter bytet har skett i bokningssystemet har en tredjedel avbokat sin plats. Tack för att jag fick en chans ni som kom. Kanske kan utbildningen vi går för att bli ledare i fortsättningen även innehålla en del om hur vi lättast tacklar dissar och hissar. För det är fan inte lätt. Ska pass ställas in för att ingen vill vicka åt populära ledare.

Marathon

5 grader. Stormvindar. Regn. Mycket regn. Vantar. Mössa. Tjock jacka. Ullstrumpor i regnstövlar. 2 juni. Stockholm Marathon. Galna löpare. Grymma löpare. Imponerad och inspirerad. Ett litet sug efter utmaning. Hintar om 35-årspresent. Ångest. Men känslan av att ingen tror jag fixar det ger kraft. Vi får väl se hur det bli 1 juni 2013. Men då får det va bättre väder.

Dårhus

Sista avsnittet Big Brother innan söndagens final. Finalveckan har varit fantastisk. Fantastisk som studie i socialt beteende. Fantastisk för att fördjupa sig i människors varande. Drifter. Behov. Människosyn.

Den som säger BB är ett dårhus hoppas jag ser att det bara är samhället i miniatyr. Tyvärr.

Bloggtorka

Många tankar. Lite i skrift. Hjärna på högvarv. Tangenterna används sparsamt. Tittar på Big Brother istället.

Lång dag

Säger godnatt. Känns som längesen jag vakna. Mycket har hänt från start till mål. Lek på lekplatsen innan förskolan för Stor och Mellan. Tvätta. Träna. Promenad med surdegsbrödinköp med F. Lunch. Hämta och säga hejdå till Stor och Mellan som drog med farfar och farmor till landet. Packa lite. Fästingspruta. Vininköp. Rosepremiär. Löparskoinköp. Presentkortsinköp på stadsteatern. Laga middag. Lillasystermys. Lång dag. Fin dag.

Imorgon drar F, Liten och jag till Landet.

Provvakt

Jobbar. Cykla hemifrån kl 07. Har nu suttit med kaffe och tidning i 2h. 2h kvar. Kissnödig. Klagar inte. Lättförtjänta pengar. Och tid att fundera. Och läsa tidning. Och bloggar. Ganska fint faktiskt. Och sen promenad med vän hem. I solen.

Funderar på hur det kan uppfattas av andra när man, i detta fall jag, inte klagar så mycket. F och jag prata om det igår nämligen. Gymma tillsammans och prata. Prata. Och prata. Men jag vet i fan vad jag ska klaga på. Mer än att folk i allmänhet klagar förbannat mycket. Klagar över småsaker. Över saker som man kan ändra på. Över saker man inte kan ändra på. Men vad händer när någon inte klagar.

Sen en vecka tillbaka har jag även funderat mycket på adoption. Va i parken där ett nätverk av föräldrar med adopterade barn huserade för dagen. Tänkte inte på det när jag stövlade ner i sandlådan. Prata som vanligt med barnen som va där. Och barnen sökte kontakt så vi lekte på. Efter en lång stund fråga en förälder vilket barn som va mitt. Förstod på reaktionen jag fick att jag inte va en av dom. Jag va inte välkommen att delta i föräldrarnas småprat. Så jag fortsatte leka med mitt och deras barn. Småpratet va detsamma som hos många småbarnsföräldrar. Sömnbristen. Mat. Vagnar och Polarn & Pyret. Och samtidigt lära sina barn samspela med olika förmaningar. Men åter denna klagan. Jag är nu ute på hal is. Men. Jag tror att adopterade barn är extremt efterlängtade. Det måste va en enormt frustrerande längtan efter dessa barn. Många kanske försökt bli gravida först länge. Och sen en långdragen adoptionsprocess. Så hur har man ens mage att bara spy ut all denna klagan på hur jobbigt det är att va förälder. Jag har så svårt att förstå. Det är såklart inte lätt att ha barn. Det är enormt enerverande stundtals. Och ibland behöver vi pysa ut. Men varför måste vi klaga så förbannat mycket i det verkliga livet. Och sen bara va positiva i våra Facebook-statusar. Ja det gäller ju såklart inte bara föräldrar.

Men åter adoption. Så tycker jag de här föräldrarna är extremt modiga. Som vågar. Jag har inte kapaciteten. Och så jäkla bra att ha nätverk att söka stöd, bekräftelse och gemenskap i. Men bli inte en egen ö. Integrera. Jag tror vi alla mår bra av en heterogen miljö. Med olikheter. Låt oss få va nyfikna på varandra. Ställ frågor. Så att vi fattar att vi ändå är mer lika än olika. Oavsett hur våra barn kommit till oss. Vilken hudfärg vi har. Vilken inkomst vi har. Vilken sexuell läggning vi har. För att våga integrera behöver vi trygghet. Trygghet i oss själva. Så va vi tillbaka på det här med självkänsla.

Gårdagens diskussion på gymmet handla om också om träning. Om vikten. Om besatthet. Om maten. Om relationer. Om det konstiga i att inte prata om vissa saker. Och om vilka signaler jag och F vill sända till våra barn. Med lite olika och ändå lika bagage i ryggsäcken har F och jag försökt ha ett så avslappnat förhållande som möjligt till mat och motion. Kanske lite väl avslappnat. Mycket fika. Lite väl mycket socker. Efter mindre fika och socker under en period märker vi hur mycket det påverkat oss och våra barn. Men vi är båda överens om att visa att man kan äta allt men inte alltid och inte i vilka mängder som helst. Det känns galet viktigt. Skitviktigt. Aldrig att mina barn ska se mig gå på någon diet. Aldrig.

Men visst händer det saker med kroppen när man ger den näring istället för tom energi. Det både ser, känner och upplever jag. Och visst är den känslan grym. Och visst kan man bli beroende av den. Och visst är det en hårfin gräns mellan sund och manisk. Eller är det verkligen det? Det ligger i betraktarens öga. Men ibland måste betraktaren säga vad den tycker och känner och ser för att få veta. För att få svar. För att få personen det gäller att förklara. Och förstå. F är grym på det där. Att fråga. Att berätta vad han ser. Och vad han är orolig för. Det får mig att ta mig själv på allvar. Att optimera vårt liv tillsammans.

Oundvikligt att inte tänka på jobb och skola när jag sitter här. På jobbet. Provvakt på Nationellt prov i matte. Vet inte vad jag ska skriva. Absurt kanske. Prata i pausen med en elev som tar studenten om några veckor. Och va tvungen att bara få säga att betygen inte är allt. För det är dom inte. Önskar så att gymnasietiden kunde ge redskap för att hantera livet istället. Istället för att snärja oss än mer i prestationsträsket.

Nu bara en timme kvar. Än mer kissnödig.

Utflykt

Tidig söndagsmorgon. Stor fulltecknad dag med paketinköp, fotbollsskola och kalas. Antingen fogar vi oss alla efter detta eller splittar vi på familjen. Efter tre dagar tillsammans behöver vi längta lite. Mellan, Liten och jag drar på utflykt. Packar ryggsäck. Märker att det är tidigt när affären inte ens öppnat. Vi som skulle köpa kanelbullar och majskrokar. Majskrokar blir i rättstavningsprogrammet manslemmar förövrigt. Redan vid tuben frågar Mellan efter Stor.

Liten sover när vi kommit fram. Mellan njuter av att va ensam med mig. Jag njuter av och va ensam med Mellan. Åker linbana. Träffar vänner. Gungar. Fikar.

Underbara söndag. Underbara långhelg.

Loppis

Idag har jag och F arrangerat gatuloppis. Toppenväder. Och trots spf 25 hettar det i ansiktet. Lite mer pengar i kassan också. Blir till ett par nya löparskor. Sålde mycket men mycket kvar. Fina grejor så spar till storloppisen i höst längs Hägerstensvägen. Sen får resterna skänkas. Till bättre behövande.

Hittade ett par fina koppar. Så ett mindre inköp fick det bli.

Försöker sluta amma.

Socker

Känns som jag haft denna rubrik nyligen. Vi har sockerabstinens. Fyra av fem i alla fall. Fy Fabian vilket gift. Mellan kvider efter socker sen halv fyra. Gav precis efter och hon fick tre katrinplommon. Galet.

Efter en kalashelg som denna blir det så påtagligt hur in i baljan fel det är. Och det är fasiken vårt vuxna ansvar att se till att det inte blir såhär. Så nu får föräldrarna rycka upp sig och börja va återhållsamma med godsakerna. Det är vi redan. Men. Det är inte värt det att släppa efter såhär en helg.

Tidigare har vi alltid skylt måndagshumöret/ efter-helgen-kaoset på att det varit intensivt. Vi har inte fattat. Och så är det så uppenbart. Trögt.

Bullmamma och Jesus

Kalas idag. Bullbak igår. F fixa bullar. Jag är ingen bullmamma direkt. Revolterat genom att köpa köpekakor. Men så skulle jag göra tårtbotten imorse. Och chokladbollar. Av bara farten gjord jag syltkakor. Och chokladbröd. Fundera på någon mjuk kaka också. Inte en köpekaka så långt ögat nådde på kalaset. Bullmamma. Supermamma. Men det blev pizza till kvällsmat. Köpepizza. Som Liten fick äta. 9 mån och köpepizza. Hej salt! Innan dess tårta. Hej socker! Ingen supermamma.

Sen Jesus. Hujedamej va bra.

4 år

Mellan som precis va Liten är idag 4 år. Otroligt. Denna lilla skrutt. Kloka dramaqueen. Känsliga klätterapa. Glad och pigg på förskolan. Bestämd och stark. Labil och impulsiv hemma. Stor och liten.

Bekväm

Jag har lätt för att bli bekväm. Lätt för att va bekväm. Vill inte krångla. Inte utmana. Inte ifrågasätta. Inte sticka ut. Inte ta i. Det är lätt att ta den redan utstakade vägen liksom.

Men så va det någon som skrev om träning och bekvämlighet. Tror det va Olga men hitta inte inlägget nu. Om att vi, man, människor i allmänhet tror vi kan mysträna, mitt ord, och uträtta stordåd, läs förändra, med vår kropp. När vi egentligen behöver utmana den ordentligt för att den ska fatta. Ja, inte direkt då från noll till hundra. Men det är lätt att fortsätt i sina rutiner, lunka på och bli förvånad när inget händer.

Ta vad för något som helst. Vi kan ju alltid hoppas på en förändring men om vi inte ändrar vårt beteende så sker den inte. Ut ur bekvämlighetszonen!

Och det där har satt sig i mitt huvud. Nu är det tung styrketräning som gäller på alla plan. Inte bara fysiskt. Och det är allt annat än bekvämt. Men jäkligt befriande. Jag vågar. Ibland.

Lördagslycka

Varmt i hjärtat. Fem nöjda familjemedlemmar. Lycka. Tränat och varit ute. Hängt hemma och med vänner. Hemmalek utan stress. Tidningsinköp och lördagsgodis. Pyssel. Nystädat. Nytvättat. Nyduschad. Alla nöjda när klockan snart slår tre. Bra mysigt.

Waldorf

Jag har gett upp hoppet om den kommunala/friskoleverksamheten. Jag har länge trott att den ska bli bättre. Jag har varit en del av den. Tänkte att det va bästa sättet att påverka. Kommer fortsätta försöka. Men Herr Björklund gör det inte lätt. Och tänk. Tänk om de vuxna våra barn kommer att möta i skolverksamheten har givit upp. Tänk om de på allvar tror att Herr Björklund kommit med en lösning. Tänk om de tror att vi ska "få Sverige på fötter" och nyfikna barn som blir till ungdomar med framtidstro som blir till samhällsfungerande vuxna med hjälp av mer kontroller, prestationsfokus och nationella prov. Och betyg. Betyg. Betyg. Och läxor. Tänk om våra barn hamnar där. Utan vuxna som ser barnet. Ungdomen. Den vuxna. Och inte dess prestation. Tänk om barnen lär sig lyda och inte utvecklas.

Barnen är ställda i diverse Waldorfskoleköer. I Gnesta. Järna. Visby. Och Stockholm. Tyvärr har vi väl dröjt för länge med detta. Trots Herr Björklund. Trots att jag länge tyckt att den kommunala/friskoleverksamheten går precis emot mina värderingar. Trots att F tyckt detsamma väldigt länge. Längre. Det finns inga ursäkter. Men vi ville väl va som alla andra kan jag tänka. Inte ifrågasätta mer än skolmaten och kepsförbud. Och på sin höjd antalet barn per pedagog. Kanske våga fråga hur man arbetar med jämställdhet. Och detta efter att vi båda läst så jäkla mycket kring barn utveckling, lärande, självkänsla. Ändå tänkte vi acceptera verksamheten. Institutionen. Vi såg inte alternativen. Men de finns.

Och nej. Jag har inte gått och blivit frälst. Och nej. Jag tror inte att bara barnen får gå på en skola med waldorfpedagogik löser sig allt. Vi kommer inte få välmående och duktighetsbefriade barn för det. Det får vi hjälpas åt med. Men det vore enormt korkat av att försöka va någon motpol till skolan. En skola dom kommer att tillbringa massor med år i. Det prestationsinriktade samhället kommer dom möta ändå. Dom möter det dagligen redan. Vad dom behöver är redskap att hantera just det. Inte att införlivas i det.

En tung sten lämna magen. Och två nya kom. Varför har vi inte fattat tidigare? Tänk om dom inte kommer in? Vart ska dom gå? Vart ska vi flytta?

Vår

Sol. Värme. Grill. Valborg. Och maj.

Amma

Få ämnen som är så laddade. Först ska du. Du måste. Sen ska du inte. För jämställdheten. Sen vill du inte. Men måste. Eller?

Nu tycker jag det räcker. Rent egoistiskt. Det gör ont. Liten vill fortsätta. För att hon vill. Eller för att hon inte vet bättre? För att hon behöver det? Svårt. Svårt att veta. Svårt att göra rätt. Vem bestämmer?

Ja, vem bestämmer? Barn är ju inte hundar direkt. Det sägs ju att hundar behöver en ledare. En som bestämmer. Vissa hävdar att det är viktigt att visa barn vem som bestämmer. Men det låter högst orimligt att få barn att utveckla respekt, kärlek, samarbetvilja, tro på sig själva om det är någonannan som bestämmer. Utan en chans att påverka sin situation. Men är det barnet som bestämmer? Ja. I många fall. I lika många fall som jag bestämmer. Men hur kommer jag och Liten fram till när det är dags att sluta amma? Svårt. Men vi är bara två som ska bestämma. Inte fler.

Träningsvärk

Äntligen träningsvärk. Men inser snart att det är sprutan från igår som ömmar. TBE-vaccin. Så strunt i mig fästingar.

Och appråpå något helt annat. Eller inte. Träning har det ju ihop med. Lofsan har läst min blogg. Och hänvisat på Twitter. Och helt plötsligt hade jag massa läsare. Som tyckte jag va knäpp. Lofsan tog det som en komplemang. Det ska hon göra. Jag är ju besatt. Av henne. Och träningsvärk.

Handboll

SM Semifinal 2 IFK Kristianstad-Guif (Eskilstuna)

Föräldraskap

Små barn små problem. Stora barn större problem. F och jag är inte i fas med våra barn. Stor smiter från förskolan. Mellan skriker, slåss och är allmänt labil. Båda har slutat lyssna. Jag gråter.

Försöker kommunicera. Försöker få till samarbeten. Men just nu är det uppförsbacke i föräldraskapet. På önskelistan står tålamod, tid och lugn. Försöker få struktur. Försöker göra situationen hanterbar. Försöker njuta av småbarnstiden. Men tycker nog att vi mest vimsar runt. Desperat sökande efter lösningar.

Götgatan

Jag vet. Kommers. Stavas det så? Det låter så iallafall. Men jag gillar Götgatan. Har idag traskat från Åhléns och Ringen till Skrapan uppför backen för att sen vika av åt Mariatorget. Och trots vädret har det varit fantastiskt. Gillar Söder. Gillar Stockholm.

Lofsan

Har börjat följa ännu en blogg. Lofsan. Träningsblogg. Lofsan har två barn. Och va med i Barn 2010 som sändes på svt. Borde länka. Lofsan är lite galen. Fanatisk. Och har sjuka magmuskler. Hon har tagit över hatkärleken som Olga Rönnberg fick innan. Nu älskar jag Olga.

Svacka

Just nu. Självförtroende nere för räkning. Det här med jobb är inge kul. Punkt.

10 timmar senare. Jag är inte unik. Läser om säsongsbetonad nedstämdhet. Cecilia Blankens har tydligen det. Och några av hennes läsare. Inklusive jag. Eller inte. Kanske bara en helt vanlig humörsvängning. Eller livskris. Eller p-pillernas fel. Tiden får utvisa. Det är iallafall jobbigt att va labil utan tålamod och undra hur jag vill ha min framtid.

Imorgon är en ny dag. Pass. BVC. Och en kväll tillsammans. Godnatt.

Socker

Helgen har innehållet en stor dos socker och stress. Samt utebliven träning och känslan av mindre sömn. Men också fint umgänge, kärlek, värme och skratt. Icke att glömma. Men nu mår jag lite sådär. Redo att ta tag i och ta hand om mig. Pass ikväll. Sen är jag nog på banan igen.

Socker är ett jäkla gift. Blir bakis. Trött och grinig. Sjukt att jag ger det till våra barn. Aldrig att jag ska klaga på följderna när jag samtidigt ger min tillåtelse att inta denna drog. Usch och fy. Idag har vi alla varit griniga.

2007/04/15 20.21

Stora känslor. Många minnen. 5 år. Så längesedan. Så igår.

Minns solen. Minns förväntan. Minns känslan. Minns klädsel. Minns sysselsättning. Minns sömnen. Minns maten. Minns inte smärtan. Minns saker jag sa. Minns saker F gjorde. Så kom Stålmannen. Stor. Bubblan. Så galet fantastiskt och overkligt.

Otrevlig

Idag är jag otrevlig. Lite trött. Men mest otrevlig. Har haft en otrevlig ton mot F. Haft en otrevlig ton mot Mellan. En man bakom mig i kassakön på Willys tyckte definitivt att jag va otrevlig. Jag trodde min börs försvunnit från handväskan. Det hade den också. Men jag trodde jag blivit bestulen. Den låg i BR-kassen med ballonger och serpentiner. Han kände sig anklagad. Jag bad om ursäkt för det. För jag hade inte riktat min misstanke mot någon. Men han tyckte det va så. Han va den personen som fick sådana misstankar riktade mot sig sa han. Och jag tyckte det va trist att höra. Det sa jag med. Men han malde på och till slut sa jag något otrevligt.

Påväg hem. Nu hungrig och otrevlig. Kommenterar en granntant att Liten minsann hade för lite på sig. Jasså sa jag. Ja, så va det. Det va minsann dåligt gjort av mig att Liten precis slängt av mössan. Jag misstänker jag sa något med otrevlig ton.

Nu har jag ätit lunch. Känner mig ganska trevlig. Men vi får se när detta fler än Liten i min omgivning.

Trött

Sov gott i natt. En amningspaus vid halv 1. Annars sova. Och nu är jag trött. Aptrött. Brukar träna på kvällen och sen va pigg och social. Men idag har jag haft pass på förmiddagen och imorgon pass igen. Så. Ingen träning ikväll. Därav trött. Och godissugen. Det hänger ihop. Som handen i handsken.

Man kan ju gå och lägga sig.

Dagens

Idag vill jag mer än någonsin bli Personlig Tränare. Och kan tänka mig att flytta till Skåne. Fast helst vill jag stanna här. Och plugga. Det hade varit finfint.

Mellan har varit på studiebesök på Öppna Förskolan med Liten. Inga foton. Du jag hade fullt upp. Tjatmamman har idag kört på repeat. Inge skoj. Liten snorar och ärret från TBC-sprutan ömmar. Inge skoj.

Men nu har jag tränat och softat i soffan. Pratat Tiina Rosenberg med F. Och bara väntar på att Liten ska vakna. Igen. Och igen. Och igen. Vi vet boven i dramat. Men det är så svårt att motivera ett slut. Nu när hon utvecklas som ett ånglok. Känns som hon behöver tryggheten i amningen. Men det kanske bara är en bortförklaring. För att slippa ta tag i det. Slippa den kraftsamling det behövs. Men snart så. Liten ska ju inte fylla myndig imorgon direkt. Och kanske är det sista gången det ammas. För om det ska bli en Fyra ska vi flytta till Järna. F's nya påfund. Järna. Gotland. Tror han säkrar.

I dag har jag varit rak också. Gått till personen ifråga. Det känns fint.

Bloggande

Att blogga eller inte blogga. Det är frågan. Om jag hela tiden ska förklara mig och be om ursäkt mister den här bloggen sin funktion. Så jag kommer verkligen att fundera vidare på detta. Tankarna just nu kretsar mycket kring det som händer när snälla och duktiga flickan börjar tycka och tänka högt.

Gårdagens

En bra morgon. Efter ännu en orolig Liten-natt. Utvecklas som fasiken. Så det är väl bara att gilla läget. Amma. Amma. Natten lång. Eller 2-3 gånger per natt i alla fall. Kan tyckas bortskämt. 8 månader och det händer saker hela tiden. Allt i munnen. Sladdar. Papper. Skräp. Jo vi har rätt mycket sådant. Full fart med kryp enligt boken. Tredje gången gillt. Ställa sig upp. Ännu ingen vurpa. Bara att vänta. Tredje tanden på gång. Prat och skratt.

Stor på studiebesök på Öppna Förskolan. Mysig promenad dit. Många funderingar när man ska fylla 5. Många funderingar när man ska fylla 35. Pankakslunch och skoinköp.

Mellan på förskolan och sen fika i solen. 5 meter från trappingången. Lä. Framför vårt nya hem?

Första löpturen på... Länge! 15 min och kallt i halsen. Inge kul. Styrketränar istället. Pratar PT. Snart påsk.