Mellan

Denna måndag är det Mellans tur och va hemma med hosta. Bad och rita jordglob. På papper.

Gräsänka

F spelar ikväll. Drog vid 3. Så jag och barnen är själva hemma. Det vill säga jag är inte direkt ensam. Men såhär efter att alla tre somnat är det egentid. Egen tid. Det är fint. Naturgodis och te. Tidningar, tv och internet. Och nagellack. Simultankapacitet kallas det.

F och jag har mycket tid tillsammans. Mycket tid med barnen tillsammans. Och därför är dom här grejorna så viktiga. Grejorna då vi gör saker själva. På egen hand. Har våra egna intressen. Viktiga för var och en. Viktiga för vår parrelation. Viktiga för våra relationer med barnen. Därför skulle jag aldrig vilja va utan dessa stunder. Stunder som inte alltid bara är positiva och mysiga då jag står där med 3 barn som inte samarbetar så som jag önskar. Eller då jag får passkramp och är mer sur än glad när jag odlat mina fritidssysslor på Friskis & Svettis.

Kanske skulle jag tänka annorlunda om det bara va F som tog egentid utanför hemmet. Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag själv inte hade några intressen utanför hemmet. Kanske skulle det kännas bittert om det hände flera dagar i veckan. Men så är det ju inte.

Så varför är det så många relationer där just detta är ett problem? Där man missunnar varandra att odla sina intressen. Där man spelar martyr när "man får stanna hemma med barnen". Gärna ringer eller smsar om hur jävligt man har det i sin " ensamhet". Oavsett om den respektive kan göra något åt det eller inte. Martyr kan jag visst va men inte i de sammanhangen. Och missunsamhet. Aldrig medvetet i alla fall. Men jag kan bli jävligt sur om det inte är ömsesidigt. Om jag upplever att det över en längre tid inte blir jämställt. Om vi inte unnar varandra ungefär lika mycket tid. Om vi inte värderar varandras intresse lika. Vad är jobb och vad är hobby?

Men med F är det så självklart. Att göra saker tillsammans som familj i olika konstellationer är lika viktigt för våra relationer som egentiden. Men var sak har sin tid. Och det gäller att se fördelningen över lång tid. Och att kommunicera. Så vi slipper dö bittra. Som martyrer. Bittra över att vi bara offrat oss. För alla andra.

Mellanmål

Syskon se upp! Liten käkar Cars-bilar till mellanmål.

Omöjligt

Har ingen karaktär. Saknar vilja. Bara måste ha.

Förskoleplatsbrist

Det saknas tydligen 1000 förskoleplatser i stadsdelen. Eller kanske inte riktigt. Det va nog 1000 barn i kö. Detta innan Liten ställdes. Men det är sen långt tillbaka färre platser än barn. Det har märkts tydligt nu i januari då vänner fått vänta på platser. Fått platser långt borta. Syskon på olika förskolor.

F och jag inser vilken tur vi haft. Vi fick inte det vi hade på önskelistan till Stor. Men det blev så galet bra. Förskola nära men utan insyn från lägenheten. Och så får Mellan plats på samma. Lycka. Utan att vi egentligen reflektera så mycket över det. Tror inte vi fira direkt. Mer tog förgivet. Syskonförtur. Tur.

Att behöva lämna på olika förskolor. Kanske långt ifrån varandra. På olika tunnelbanelinjer. Bli beroende av bil. Det kan ta knäcken på vilken relation som helst. Så lite mer familjepolitiktänk tack.

Och nu. Tanken va att Liten skulle börja januari 2013. Men då det verkar stört omöjligt att få plats någonannan tidpunkt än vid augusti och terminstart står hon nu i kö från september. Men vi vill ju inte hon ska börja då! Men med det system som nu råder kan du inte va hemma så länge du vill. För i augusti så fylls platserna och sen kan du bara hoppas att något barn flyttar. Så istället hoppas vi på plats som vi sen utnyttjar minimalt för att faktiskt få plats. Skitsystem. Kan tyckas omoraliskt att ta upp en plats som vi inte vill ha men försvarar mig med att grupperna inte blir så stora då i praktiken. Vilket är positivt för alla inblandade förutom de som inte får plats.

För att göra större grupper verkar va stadsdelens lösning på problemet. Samma antal pedagoger. Samma lokaler. Men vi slänger in ett par barn till i grupperna som redan är för stora. Det drabbar alla inblandade. Även de som fått de extra platserna. Skitsystem.

Duktig

Jag gör ständigt upp med duktiga flickan. Jag gör det för mig själv. Jag gör det för mina barn. Jag gör det gör min omgivning. Jag gör det som ett samhällsansvar. Duktigt va.

Varför? Jag vill inte att jag ska värdera mitt eget värde i vad jag presterar. Jag vill inte värdera mina barns värde i vad de presterar. Jag vill inte att de ska tycka om sig själva utifrån vad de presterar utan tycka att dom är lika mycket värda oavsett vad de presterar. Självklart kanske. Vi som har barn kommer väl alltid tycka om och tycka våra barn är lika mycket värda oavsett vad de gör. Eller? Är jag naiv när jag tror det. Har ännu inte hört någon som säger emot. Och ändå hör och ser jag så många vuxna som tycker dom är bättre ju mer dom presterar. Och barn gör ju som vi. Så hur ska dom tro något annat än just det. Du är duktig när du presterar. Du får beröm. Du syns. Du är mer värd.

Därför blir jag så jäkla provocerad av denna duktighetsmani. Därför.

Stolt

Är så jäkla stolt över hur F och jag hantera gårdagens totalt nerklottrade lägenhet. Och Stor va och förblir stolt vilket också känns fint. Han ville ju bara "fixa rummet" . Göra som dom gör i hans favoritprogram med samma namn. Och när dom är klara kommer föräldrarna in och säger typ " Ååå, ååå va fint. Titta här och titta där. Så snyggt". Vi sa kanske inte precis så. Men. Vi va lugn. Vi lät honom berätta. Och vi förklara varför vi inte ville ha gubbar, oljeplattformer, racerbilar, tåg, bussar, 4or och bokstäver på väggar som är våra gemensamma. Han fick behålla dörrmålningen, vi behöll en gubbe och resten försökte vi få bort. Det va ju inte spritpenna.

Kanske va det Mellan som tyckte det va värst. Och kanske får vi nu vänta oss en målning från henne med. Men det kan det va värt.

Så nej, jag spruta inte eld. Jag grät inte. Jag skrek inte. Jag blev inte ens arg. Och det gör mig stolt.

Topp-3

Utan inbördes ordning.

Kronärtskocka
Avokado
Sparris

Graffitikungen

Mästerfotografen

Stor hostar och är hemma och fotograferar.

1 månad

Har nu fixat en månads inköpsstopp av kläder och skor. Imorgon tar vi tag i matvanorna som i december och januari varit om inte katastrofala så ganska ohälsosamma. Nöjd. O stolt som fan.

Grädde

När jag va yngre gilla jag inte grädde. Inte smör på mackan. Inte wienerbröd. Åt inte pizza. Föredrog saladstallrik. Det va inte under perioden när jag va sjuk i anorexi utan rent allmänt och ganska långt innan sjukdomen bröt ut. Gilla inte ostbågar. Förutom pizzan så är det få saker jag gillar så mycket och kan få ett jäkla sug efter som dessa grejer. Tror jag gillar grädde mer än glass idag. Och ostbågar. Trodde det va en graviditetsgrej men nej det sitter kvar. Och bregott. Hujedamig va gott bregott är. Kom på en sak till. Bacon. Så på detta sitter jag denna snöiga söndag och funderar på. Hur det hänger ihopa. Kan det va så att det man förnekar sig medvetet eller omedvetet, det man undanhålls eller det man socialiseras in i kan göra en U-sväng när tillfälle ges. Jag vet inte. Men jäklar va gott det är med grädde.

En annan fundering är den där att inte en kvinna fick pris igår på P3guld-galan. Varför? Galet iallafall. Nu ska inte jag stoltsera och name-droppa en massa artister från 2011. Jag har inte många lyssningar på P3. Och jag har precis laddat ner Spotify. Men vem fasiken är Kapten Röd? Och Björnligan? Jag vet. Dom heter inte så. Och ja, jag har hört dom. Men. Jag har hört ett antal artister så mycket mer. Som. Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer nu.... Självklar text från en nybliven förälder. Nej. Inte så. Men det är väl den mest frekventa orden som kommit ur min mun senaste året. Vänta. Jag kommer.

Kanske va det en reaktion på Juholts avhopp. En dissas och en hissas. Kapten Röd är i vilket fall majoritet såväl i politiken som i musiksverige när lyssnarna röstar. Och det är pinsamt. Pinsamt enkelspårigt. Men som ställföreträdare och prisutdelare funkar det andra könet bra. Lika pinsamt som att män inte skulle kunna ta hand om barn.

Gotland

Så va vi där igen. Funderingarna. Planerna. Resonerandet. Samtidigt som vi tittar på fantastiska hus på Gotland. Ett ruckel i Älvsjö, där vi inte ens vill bo, till samma pris som ett topprenoverat STORT hus på Gotland. Eller en fin gård med megastort stall för priset av våra 57 kvadrat. Samtidigt ringer F Kristianstadskommun och kollar förskola där. Förskola som vid för någon dag sedan ställde Liten i kö till. I Örnsberg.

Liten

69,5 cm och 7860 gr och körduglig.

Tårar

Tittar på något sådant där kasst program på tv3. Det blir bättre. Får följa en kändis som berättar om sin uppväxt. En misär. Jag gråter. Okontrollerat. Men det blir bättre. Och man tror på mänskligheten igen. Och jag fortsätter gråta. Och då dyker Bert Karlsson upp. Och jag gråter ännu mer. Programmet heter visst Livet blir bättre. Och som vanligt är det Renée som är programledare. F kommer hem och jag får förklara mina tårar. Och så gråter jag lite till. Smsar med mamma. Som också sitter och gråter.

Herre jäklar! Vilket helvete. Och kändisen är inte ensam. Så många barn som lever med missbrukande föräldrar. Så många med psykiskt sjuka föräldrar. Så många som försöker rädda. Försöker skydda. Försöker hjälpa. Som tar på sig skulden. Skulden för misslyckandet. Fan.

Snabbt

Det går så jäkla snabbt. Liten blir mindre liten. En Ellas Kitchen. En flaska välling. Bad med Mellan i badkar. Somna själv. Och lite ledsen om inte mamma eller pappa är i närheten. Typ som vid 9 månader fast vid 5. Och så sitter hon nästan. Det går snabbt. Och såklart i förskolekö. Stoppa tiden!

Orättvist

Jag har en vän som är gravid. Det är fint. Men jag önskar så att hon hade fått uppleva lite mer lugn och ro. Lite mer tid att landa och förbereda sig. Lite mer tid att våga tänka på framtiden.

Visst är graviditeten en tid av oro. Det tror jag de flesta upplever. Men oron kan få olika proportioner. Befogad och icke-befogad. Har vänner som gått till ultraljud utan att tänka att något skulle kunna va "fel". Har bekanta som fått oroväckande information på just ultraljudet. Information som väckt stor oro. Information som sen va felaktig.

Ja vi är ju olika. Så varför skulle inte graviditeter upplevas olika. Såväl psykiskt som fysiskt. Min helhetsupplevelse av mina graviditeter är fantastiska. Trots oro. Trots att jag svimmat hejvillt. Trots missfall. Men de har varit så jäkla fina att jag gärna hade varit gravid igen.

Jag önskar så att min vän fick känna den känslan. För det här är inte rättvist.

Keps

Det är ju det heta inför våren. Keps. Och jag va lite sugen på denna huvudbonad. Minns truckerkepan för ett antal år sen. Förvränger sanningen lite och minns mig som skitsnygg. Känslan va så iallafall då jag hade keps typ hela tiden.

Eftersom jag inte ska köpa nytt tänkte jag sno en av Fs kepsar som inte används. En svart. Helrätt. Hujeda mig. Inte ens ett foto på det. Men jag ser inte ut som Julia Koistinen eller Elin Kling direkt.

Lunch

Refused

Allt detta snack. All denna text. Alla dessa statusuppdateringar. All denna uppmärksamhet. Alla dessa åsikter. Alla tankar. Återuppstående från de döda. För pengar. Vart tog ideologin bakom vägen. Och vart är den nu. Dåtid. I sitt sammanhang. Beatles skulle inte va lika bra idag som då. Inte ABBA heller. Och inte Refused. Myten. Historia. Låt den va. Någon eller några som fått en kris? Eller ont om pengar?

Vardag

Imorgon sparkar vi igång vardagen. Tjoho! Tänkte äta en semla för att fira. Ett gott slut och en god start.

Offline

Internet får mig att vilja shoppa. Bloggar får mig att vilja shoppa. Tidningar får mig att vilja shoppa. 5 januari höll jag på att bryta 2012 års plan. 5 januari! Jag har ju problem på riktigt.

Läste Petra Tungårdens blogg. Hon är förresten en av alla framgångsrika föredetta elever. I alla fall. Hon tipsa om Grandpa´s rea. Nej för-rea. Såklart kika jag in på deras nät-rea. Och va hitta J där. Jo minsann ett par Swedish Hasbeens stövlar. Tredje länken. Jodpours (felstavat?) med 9cm klack. Svarta. Snygga. Skulle aldrig behöva köpa några mer skor någonsin försökte jag övertyga mig med. Halva priset. Bara mellan 21.00 och 08.00. J kan inte gå i klack. Inte på promenader. Inte i lekparken. Och eftersom jag 2012 inte ska gå på stan så...

La dem i varukorgen. F titta på tv. Skämdes lite om han skulle se. Hitta väl lite annat också innan jag tryckte på KÖP. Och det funka inte!! Måste tydligen va medlem. Registrerar mig och gör om processen. Och stänger ner innan KÖP. Va så nära. Men lite mer karaktär får jag faktiskt ha. Inga skor för 1500 kr den 5 januari. Inte det här året iallafall.

Så jag går offline. Vilket i sig är minst lika svårt.

Åre

F vill flytta till Åre. Det vill inte J. Men jag är superpepp på att åka skidor. I Åre. Det är F med. Undrar om vi kan lösa denna önskan.

Anna

Så var det dags för en ny Kapten Klänning. Eller inte. Det här va väl typ väntat. Och kanske inte ens konstigt. Men antagligen en kalldusch för alla de som kännt en trygghet i hennes metoder. Alla dom som tyckt att det är ok att låta ett barn gråta sig till sömns. Eller. Jag tror iallafall på dottern. Hennes ord, Aftonbladets artikel,  låter i mina öron helt rimliga. Tyvärr .

Hem

Hem, ljuva hem. Så fantastiskt att va hemma. Här trivs vi som fiskar i vattnet. Som äggen i pannkakan. Som nagellacken i kylskåpet.

Hemfärd

Imorgon återvänder vi hem. Efter 15 nätter. Har varit fint. Men nu längtar vi hem. Och efter att Liten ska bli frisk. Snor och slem. Feber. Skällande hosta. Inge kul. Någonsin. Men absolut inte när man bara är 5 månader. 5 månader. Så liten. Och så stor. Snabba månader. Och nu har det varit snabba veckor. Tänk va tiden går. 2012 har med anlänt. Var tog 2011 vägen. hoppas tågresan hem också går snabbt. Och att inget träd ramlar över stugan. Det blåser upp till storm. Och inga träd över tågspåren heller tack. För imorgon vill vi hem. Det blir skönt.

Tankestopp

Det här med inköpsstopp är nu på nivå tankestopp. Vet att en jacka jag vill ha är på rea. En blå parkas från Whyred. 50%. Ett riktigt kap. Som jag inte behöver. Och således inte ska köpa. Den 2 januari jobbar jag på att sluta tänka på detta fynd. Som skulle kunna bli mitt. Men som nu någonannan ska få äran att förvalta. Men om den finns kvar vid 70%. Då. Gör någonannan ett ännu större kap. Minsann. Men snygg är den. Och varm. Och en klassiker med livslängd. Men. Kanske nästa rea.

Tjuvstarta ju mitt inköpsstopp. Ett par dagar innan jul. Så nästa mellandagsrea. Då. Om jag behöver något.

Plan 2012

2012 är året då J ska...

Sluta...
shoppa kläder till sig själv och oroa sig för sjukdomar.

Börja...
lyssna mer på musik igen och bjuda fler på kaffe. Och säga vad hon tycker oftare. Och fundera på vad hon ska göra när hon blir stor.

Fortsätta...
njuta av livet och va en bra medmänniska. Och träna.