Jag har en vän som är gravid. Det är fint. Men jag önskar så att hon hade fått uppleva lite mer lugn och ro. Lite mer tid att landa och förbereda sig. Lite mer tid att våga tänka på framtiden.
Visst är graviditeten en tid av oro. Det tror jag de flesta upplever. Men oron kan få olika proportioner. Befogad och icke-befogad. Har vänner som gått till ultraljud utan att tänka att något skulle kunna va "fel". Har bekanta som fått oroväckande information på just ultraljudet. Information som väckt stor oro. Information som sen va felaktig.
Ja vi är ju olika. Så varför skulle inte graviditeter upplevas olika. Såväl psykiskt som fysiskt. Min helhetsupplevelse av mina graviditeter är fantastiska. Trots oro. Trots att jag svimmat hejvillt. Trots missfall. Men de har varit så jäkla fina att jag gärna hade varit gravid igen.
Jag önskar så att min vän fick känna den känslan. För det här är inte rättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar