Funderar på hur det kan uppfattas av andra när man, i detta fall jag, inte klagar så mycket. F och jag prata om det igår nämligen. Gymma tillsammans och prata. Prata. Och prata. Men jag vet i fan vad jag ska klaga på. Mer än att folk i allmänhet klagar förbannat mycket. Klagar över småsaker. Över saker som man kan ändra på. Över saker man inte kan ändra på. Men vad händer när någon inte klagar.
Sen en vecka tillbaka har jag även funderat mycket på adoption. Va i parken där ett nätverk av föräldrar med adopterade barn huserade för dagen. Tänkte inte på det när jag stövlade ner i sandlådan. Prata som vanligt med barnen som va där. Och barnen sökte kontakt så vi lekte på. Efter en lång stund fråga en förälder vilket barn som va mitt. Förstod på reaktionen jag fick att jag inte va en av dom. Jag va inte välkommen att delta i föräldrarnas småprat. Så jag fortsatte leka med mitt och deras barn. Småpratet va detsamma som hos många småbarnsföräldrar. Sömnbristen. Mat. Vagnar och Polarn & Pyret. Och samtidigt lära sina barn samspela med olika förmaningar. Men åter denna klagan. Jag är nu ute på hal is. Men. Jag tror att adopterade barn är extremt efterlängtade. Det måste va en enormt frustrerande längtan efter dessa barn. Många kanske försökt bli gravida först länge. Och sen en långdragen adoptionsprocess. Så hur har man ens mage att bara spy ut all denna klagan på hur jobbigt det är att va förälder. Jag har så svårt att förstå. Det är såklart inte lätt att ha barn. Det är enormt enerverande stundtals. Och ibland behöver vi pysa ut. Men varför måste vi klaga så förbannat mycket i det verkliga livet. Och sen bara va positiva i våra Facebook-statusar. Ja det gäller ju såklart inte bara föräldrar.
Men åter adoption. Så tycker jag de här föräldrarna är extremt modiga. Som vågar. Jag har inte kapaciteten. Och så jäkla bra att ha nätverk att söka stöd, bekräftelse och gemenskap i. Men bli inte en egen ö. Integrera. Jag tror vi alla mår bra av en heterogen miljö. Med olikheter. Låt oss få va nyfikna på varandra. Ställ frågor. Så att vi fattar att vi ändå är mer lika än olika. Oavsett hur våra barn kommit till oss. Vilken hudfärg vi har. Vilken inkomst vi har. Vilken sexuell läggning vi har. För att våga integrera behöver vi trygghet. Trygghet i oss själva. Så va vi tillbaka på det här med självkänsla.
Gårdagens diskussion på gymmet handla om också om träning. Om vikten. Om besatthet. Om maten. Om relationer. Om det konstiga i att inte prata om vissa saker. Och om vilka signaler jag och F vill sända till våra barn. Med lite olika och ändå lika bagage i ryggsäcken har F och jag försökt ha ett så avslappnat förhållande som möjligt till mat och motion. Kanske lite väl avslappnat. Mycket fika. Lite väl mycket socker. Efter mindre fika och socker under en period märker vi hur mycket det påverkat oss och våra barn. Men vi är båda överens om att visa att man kan äta allt men inte alltid och inte i vilka mängder som helst. Det känns galet viktigt. Skitviktigt. Aldrig att mina barn ska se mig gå på någon diet. Aldrig.
Men visst händer det saker med kroppen när man ger den näring istället för tom energi. Det både ser, känner och upplever jag. Och visst är den känslan grym. Och visst kan man bli beroende av den. Och visst är det en hårfin gräns mellan sund och manisk. Eller är det verkligen det? Det ligger i betraktarens öga. Men ibland måste betraktaren säga vad den tycker och känner och ser för att få veta. För att få svar. För att få personen det gäller att förklara. Och förstå. F är grym på det där. Att fråga. Att berätta vad han ser. Och vad han är orolig för. Det får mig att ta mig själv på allvar. Att optimera vårt liv tillsammans.
Oundvikligt att inte tänka på jobb och skola när jag sitter här. På jobbet. Provvakt på Nationellt prov i matte. Vet inte vad jag ska skriva. Absurt kanske. Prata i pausen med en elev som tar studenten om några veckor. Och va tvungen att bara få säga att betygen inte är allt. För det är dom inte. Önskar så att gymnasietiden kunde ge redskap för att hantera livet istället. Istället för att snärja oss än mer i prestationsträsket.
Nu bara en timme kvar. Än mer kissnödig.
Fint skrivet. Och väl talat. Jag har oxå funderat en hel del på det där. Visst klagar jag ibland, men mer ur ett tidperspektiv främst, och mest på skoj. Att jag inte kan göra eller hinner göra saker nu är ju självvalt. Jag VILL ha barn, haft lyckan att få barn, då får jag inse att vissa saker får man göra avkall på. Det ingår. Saker jag får göra avkall på kan ibland kännas lite trist, men det är ju bara för stunden, jag kan göra sånt sen. Och sova kan jag oxå göra sen. När barnen är stora. Det är otacksamt och egoistiskt av folk att inte inse det när man sen står där med barnen.
SvaraRaderaMen betänk dock att när man har en så fin familj som du och F, med tålamod, tankar, förståelse mm i vad som för en annan kan verka vara obegränsat, det är det tyvärr inte alla som har. Det kan vara lättare att låta bli att klaga när man har det. Var rädd om det, ni är fantastiska!
Tack Anna för kommentar. Gillar kommentare. Jo visst har vi det fantastiskt men det är också något vi ständigt tränar på. Att kommunicera. Precis som att man inte får snälla barn. Snälla barn förresten? Vad är det? Får bli ett annat inlägg.
SvaraRaderaTror på att vi har det som vi förtjänar. Dvs när vi prioriterar annat än att kommunicera så har vi det tufft, jobbigt, skrikig och bittert. Inge fint alls faktiskt. Men det tillhör livet. Och får oss att prioritera annorlunda dvs mer tid tillsammans och mer kommunikation. Och mindre pengar t ex.
Kloka ord Johanna. Vi borde klaga mindre och uppskatta det vi har. Vet inte hur det är att vara förälder men kan ibland inte förstå allt gnäll, att folk inte uppskattar vilken gåva de fått. Tycker också som du skriver att även från de som kämpat länge för att få sina barn är det mycket gnäll och det tycker jag är konstigt. Har själv försökt i snart 3 år och ska göra ett andra ivf försök snart och kan inte beskriva med ord vilken lycka och tacksamhet jag skulle känna om vi lyckas. Men som sagt jag vet inte hur det är att vara förälder och jag hoppas att den jag blir det fortsätter vara tacksam och inte för gnällig :) Hoppas allt är bra med er. Kram Linnea
SvaraRaderaHåller alla tummar Linnea! Kram
SvaraRaderaVilket fint inlägg. Jag halkade in på din blogg för några veckor sedan via någon länk någonstans och jag tycker att du skriver kloka saker.
SvaraRaderaJag var i samma sits som Linnea skriver om, vi ville ha barn men kunde inte. Det tog fyra år och många IVF-behandlingar och nu ännu fler år senare har jag två guldklimpar som är 3,5 och 1,5 år gamla (det finns hopp Linnea!) och jag tänker varje dag på hur oerhört lyckligt lottad jag är som har fått äran att bli mamma till världens finaste barn. Vissa (min syster tex) ser dock barnen som en slags accessoar och när de inte gör precis som man vill (vilken två-åring gör det liksom?!) så är barnen bara jobbiga och då KLAGAR man gärna högt och länge. Gärna inför barnen som mycket väl förstår vad som sägs. Jag tål det verkligen inte och jag blir ledsen varje gång det händer. Det skulle behövas fler föräldrar som du!
Tack för en fin blogg!
Grattis Malin och lycka till Linnea! Jag vet också hur längtan känns även om jag inte behövt göra IVF. Jag tror att denna längtan kan göra tacksamheten större, men å andra sidan inte att de som lyckas på första försöket älskar sina barn mindre. Men ärligt talat så klagar nog alla ibland. För mig grundar sig i stort sett alla negativa handlingar i sömnbrist. Där är nog mångas källa till sura miner, men för det kan man ju försöka hålla klagandet borta. Som J fint påpekar så är det mångt och mycket prioriteringar som behövs. Jag borde tex bli bättre på att prioritera sömn. ;)
SvaraRaderaJ, det där med "snälla barn", det har jag väldigt svårt för. Hur många är det inte som påpekar "vilken snäll bäbis du har!". Jaha, hur ofta träffar man på elaka bäbisar? Är bäbin elak när den inte kan sova? Oh well, mkt kan sägas om det där. Sorry, det blev en lång kommentar.