Många tankar i huvudet. Men några tar mer plats. Dom vanliga. Relationer. Prestation och duktighetsgrejen. Och så några nya. Bildning. Och så Ranelid. Denna snackis denna mediagrej. Denna häxjakt. Detta mirakel.
Ranelid besöker ibland stugan bredvid oss. Stugan-vid-havet-granne besökare. Hans son/dotter är tillsammans med grannens son/dotter. Typ. Detta påverkar inte min åsikt.
Och min åsikt är att hela den självutnämnda melodifestivaleliten, veteranerna och idolerna, gör bort sig. Gör bort sig när dom säger Ranelid är en pajas. Gör bort sig när dom säger att det är ett medialt snilledrag. Gör bort sig när dom beter sig som sjukt dåliga förlorare.
Låten tävlar på samma premisser som alla andra. Låten är utvald precis som alla andra. Låten gick och kommer att röstas på som alla andra. Den är inövad, repad och nött antagligen lika mycket som många andra framträdanden. Den är precis lika dålig som många andra bidrag. Och allt detta utan gyllene skor, bröstförstoringar, bananer och fläktar. Men med stora läppar, koreograferad dans och en duett liknande E-type. Inte nytänkande och inte alls ovanlig i musiksammanhang. Inte ett ord i diskussionen om duettpartnern. Ingen, liksom jag, minns hennes namn. Men va fan! Hon sjunger mer än halva låten! Och har repar, tränat, övat och nött.
Så vem är pajas? Jo den dåliga förloraren. Den rädda artisten. Och det är inte Ranelid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar