Det är något märkligt med sjukhus. Bara man går in genom dörrarna så blir allt bra. Oftast. Konstigt eftersom jag egentligen inte gillar sjukhusmiljön. Tror jag fått denna avsky från min mamma.Jag har fått ta del av hennes ryggsäck.
Trots detta har det hänt mer än en gång att all smärta bara försvunnit när jag anlänt eller fått tid hos någon vårdinstitution. Och i natt satt jag där på barnakuten med en 11veckors parvel som kommunicerade och skrattade med sjuksköterskorna, va lugn, somnade och vaknade när läkaren kom vid 04.00 med ett leende. 6 h tidigare hade samma parvel skrikit, gråtit och varit okontaktbar. Det räkte denna gång med att vi satte oss i taxin. Det är inte första gången som en barnfis på barnakuten är grejen. Själv har diverse livshotande sjukdomar försvunnit bara jag fått en remiss.
Är det så att genom att komma dit lämnar man över ansvaret, någon annan tar över kontrollen och man själv slappnar av ock då släpper allt. Eller vad är det som händer? Jag kan tycka det är en rimlig förklaring till alla mina psykosomatiska sjukdomar. Men barndomens öroninflammationer? Varför släppte den enorma fysiska smärtan när man kom in till sjukhuset?
När jag satt där i natt med en nöjd prinsessa sovandes i famnen fanns det samtidigt dom som inte hade samma upplevelse. Barns otröstliga gråt, skrik och rädsla fanns kvar för många än att dom va på sjukhus. Ja undrar hur dom mår idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar