Bekräftelse

Jag är Friskis-J igen. Det är en identitet jag känner mig trygg i, en roll jag gärna har. Premiärpasset igår gick bra och jag fick massor med beröm. Och därigenom en bekräftelse på att jag duger, jag är bra.

Det är galet vad man/vi/jag suktar efter att höra att vi är bra, att vi är duktiga. Eller är det bara jag?

Nej. Det känns ibland som allt vi gör ska bedömas, vi ska prestera och belönas därefter. Och hur mycket vi belönas i form av beröm, lön, betyg etc beskriver hur bra och lyckade vi är. Detta socialiseras vi in i. Och jäklar vad det undergräver vår självkänsla. Yttre bekräftelse är det som motiverar oss och får oss att må bra.

Om jag fick bestämma hade vi en betygslös skola till att börja med. Vi  hade inga Nanny-metoder med stjärnor och skamstolar. Och vi slutade säga "duktigt" om allt till alla. Barn behöver inte redan från spädbarnsålder få höra att de är duktiga dvs att det de presterat bedöms. De behöver bara bekräftas.

Jag önskar så att jag, såklart tillsammans med andra, kan ge barn, mina och de jag träffar, en trygghet i sig själva, en god självkänsla.En trygghet som inte bygger på bekräftelse i form av beröm av andra. Därav undviker jag prestationsord så som "duktig". Det är inte alltid lätt. Det är inte alltid att det lyckas. Men jag försöker. Vi försöker.