måndag 31 oktober 2011
Förklaring
Förstår om min kommentar om trots och kolik kan svida. Kan vara på sin plats att förklara. Respekterar allas känsla vid barnkonflikter och magsmärtor och behov att sätta namn på fenomenen. Men. Förstår att det är jobbigt och otroligt frustrerande. Men. Och maktlösheten kan jag också förstå. Men.
För mig låter trots som något negativt och dåligt. Och jobbigt. Jag har valt att se perioder av mycket konflikter och testande som utvecklingsperioder. Perioder där förälder-barn-samarbetet utvecklas och når nya dimensioner. Ett samarbete som kräver lika mycket av både barn och förälder. En period då jag som förälder behöver lyssna extra på barnets signaler och dess försök till samarbete. Inte en period som enbart är barnets problem.
Och så då kolik. Hmmm. Hur ska jag formulera mig? Jag tycker att kolik är en så enkel förklaring på ett barns skrik och magsmärtor. Javisst, rent fysiologiskt tror även jag att små barn kan ha ont i magen pga outvecklat matsmältningssystem och svårigheter att bearbeta vissa saker mamman äter vid amning. Men jag tror också att mycket av det många pratar om som kolik är det jag uttrycker som kvällsoro i synnerhet och oro i allmänhet. Och här kan man som förälder påverka mycket mer än om vi bara förklarar skriket med magont. Att själv vara lugn och trygg i sin föräldraroll är en sådan sak. Att vara trygg i sig som person överlag. Att se sig själv och en eventuell partner som dom viktigaste personerna för sitt barn. Faktiskt dom enda som barnet behöver. Och för mycket övrig stimuli kan därmed göra det svårt för barnet att känna trygghet och förvärra symtomen. Annan stimuli kan t ex vara alltför mycket besök, mycket resande utanför hemmet, mycket bärande av andra människor och stor påverkan av andra i hur barnet ska tas om hand. Visst är det skönt att ha stöd från andra, kanske med större erfarenhet, men när deras ord är lag tappar man ofta sin egna intuition.
Så kolik är alltså en psykosomatisk åkomma där man kan lindra symtomen till viss del med droppar etc men allra mest genom att knyta an sin barn i sin egen takt utan en massa störande moment. Svårt.
För mig låter trots som något negativt och dåligt. Och jobbigt. Jag har valt att se perioder av mycket konflikter och testande som utvecklingsperioder. Perioder där förälder-barn-samarbetet utvecklas och når nya dimensioner. Ett samarbete som kräver lika mycket av både barn och förälder. En period då jag som förälder behöver lyssna extra på barnets signaler och dess försök till samarbete. Inte en period som enbart är barnets problem.
Och så då kolik. Hmmm. Hur ska jag formulera mig? Jag tycker att kolik är en så enkel förklaring på ett barns skrik och magsmärtor. Javisst, rent fysiologiskt tror även jag att små barn kan ha ont i magen pga outvecklat matsmältningssystem och svårigheter att bearbeta vissa saker mamman äter vid amning. Men jag tror också att mycket av det många pratar om som kolik är det jag uttrycker som kvällsoro i synnerhet och oro i allmänhet. Och här kan man som förälder påverka mycket mer än om vi bara förklarar skriket med magont. Att själv vara lugn och trygg i sin föräldraroll är en sådan sak. Att vara trygg i sig som person överlag. Att se sig själv och en eventuell partner som dom viktigaste personerna för sitt barn. Faktiskt dom enda som barnet behöver. Och för mycket övrig stimuli kan därmed göra det svårt för barnet att känna trygghet och förvärra symtomen. Annan stimuli kan t ex vara alltför mycket besök, mycket resande utanför hemmet, mycket bärande av andra människor och stor påverkan av andra i hur barnet ska tas om hand. Visst är det skönt att ha stöd från andra, kanske med större erfarenhet, men när deras ord är lag tappar man ofta sin egna intuition.
Så kolik är alltså en psykosomatisk åkomma där man kan lindra symtomen till viss del med droppar etc men allra mest genom att knyta an sin barn i sin egen takt utan en massa störande moment. Svårt.
söndag 30 oktober 2011
Nöjd
Varför är det så provocerande att vara nöjd? Att tycka att man har det bra. Oftast känns det som att det är lättare att vara tyst och nicka igenkännande när någon klagar över trist partner, långa arbetsdagar, trots osv osv. Är det jante som gör att vi är rädda att uppfattas som för mer men det är helt okej att ha det värst, värsta förlossningen, minst antal sovtimmar, flest städtimmar, minsta bostaden...
Ja, jag tycker jag har finaste partnern och ett jämställt förhållande. Nej, jag tror inte på trots eller kolik. Ja, jag tycker småbarnstiden är fantastisk mer än kämpig och ja jag gillar att vara föräldraledig. Och ja, vi bor mindre än många men vi har plats så det räcker och blir över. Och nej, vi har inte råd till utlandssemestrar men vi har tid tillsammans. Och kanske är det därför jag är nöjd. Nöjd i vardagen. Och det är den jag lever i.
Men nej jag har områden i mitt liv som jag vill utveckla. Men jag är nöjd. Jäkligt nöjd.
Ja, jag tycker jag har finaste partnern och ett jämställt förhållande. Nej, jag tror inte på trots eller kolik. Ja, jag tycker småbarnstiden är fantastisk mer än kämpig och ja jag gillar att vara föräldraledig. Och ja, vi bor mindre än många men vi har plats så det räcker och blir över. Och nej, vi har inte råd till utlandssemestrar men vi har tid tillsammans. Och kanske är det därför jag är nöjd. Nöjd i vardagen. Och det är den jag lever i.
Men nej jag har områden i mitt liv som jag vill utveckla. Men jag är nöjd. Jäkligt nöjd.
Grannkaffe
Va hemma hos grannen häromdagen och drack kaffe. En slät kopp kaffe. Ovanligt och väldans trevligt. Ovanligt då det oftast blir något till kaffet och ovanligt att bli hembjuden till grannar.
Vi snacka livet. I stort och smått. Barn, föräldrar, tvåsamhet och ensamhet. Offer och aktör. Och inbillade sjukdomar. Döden. Nöjdhet.
I vuxen ålder kan jag tycka att det är svårt att hitta såkallade riktiga vänner. Människor man kan prata om allt med. Förutom min man. Det är mycket yta och förutfattade meningar om hur andra är och har det. Men så ger man lite ärlighet eller hakar på och så blir det så mycket enklare.
Uppskattade fikan till max. Tack!
Vi snacka livet. I stort och smått. Barn, föräldrar, tvåsamhet och ensamhet. Offer och aktör. Och inbillade sjukdomar. Döden. Nöjdhet.
I vuxen ålder kan jag tycka att det är svårt att hitta såkallade riktiga vänner. Människor man kan prata om allt med. Förutom min man. Det är mycket yta och förutfattade meningar om hur andra är och har det. Men så ger man lite ärlighet eller hakar på och så blir det så mycket enklare.
Uppskattade fikan till max. Tack!
torsdag 27 oktober 2011
Bekräftelse
Jag är Friskis-J igen. Det är en identitet jag känner mig trygg i, en roll jag gärna har. Premiärpasset igår gick bra och jag fick massor med beröm. Och därigenom en bekräftelse på att jag duger, jag är bra.
Det är galet vad man/vi/jag suktar efter att höra att vi är bra, att vi är duktiga. Eller är det bara jag?
Nej. Det känns ibland som allt vi gör ska bedömas, vi ska prestera och belönas därefter. Och hur mycket vi belönas i form av beröm, lön, betyg etc beskriver hur bra och lyckade vi är. Detta socialiseras vi in i. Och jäklar vad det undergräver vår självkänsla. Yttre bekräftelse är det som motiverar oss och får oss att må bra.
Om jag fick bestämma hade vi en betygslös skola till att börja med. Vi hade inga Nanny-metoder med stjärnor och skamstolar. Och vi slutade säga "duktigt" om allt till alla. Barn behöver inte redan från spädbarnsålder få höra att de är duktiga dvs att det de presterat bedöms. De behöver bara bekräftas.
Jag önskar så att jag, såklart tillsammans med andra, kan ge barn, mina och de jag träffar, en trygghet i sig själva, en god självkänsla.En trygghet som inte bygger på bekräftelse i form av beröm av andra. Därav undviker jag prestationsord så som "duktig". Det är inte alltid lätt. Det är inte alltid att det lyckas. Men jag försöker. Vi försöker.
Det är galet vad man/vi/jag suktar efter att höra att vi är bra, att vi är duktiga. Eller är det bara jag?
Nej. Det känns ibland som allt vi gör ska bedömas, vi ska prestera och belönas därefter. Och hur mycket vi belönas i form av beröm, lön, betyg etc beskriver hur bra och lyckade vi är. Detta socialiseras vi in i. Och jäklar vad det undergräver vår självkänsla. Yttre bekräftelse är det som motiverar oss och får oss att må bra.
Om jag fick bestämma hade vi en betygslös skola till att börja med. Vi hade inga Nanny-metoder med stjärnor och skamstolar. Och vi slutade säga "duktigt" om allt till alla. Barn behöver inte redan från spädbarnsålder få höra att de är duktiga dvs att det de presterat bedöms. De behöver bara bekräftas.
Jag önskar så att jag, såklart tillsammans med andra, kan ge barn, mina och de jag träffar, en trygghet i sig själva, en god självkänsla.En trygghet som inte bygger på bekräftelse i form av beröm av andra. Därav undviker jag prestationsord så som "duktig". Det är inte alltid lätt. Det är inte alltid att det lyckas. Men jag försöker. Vi försöker.
tisdag 25 oktober 2011
MVC-vänner
När vi vänta vårt första barn deltog vi i en föräldragrupp på Mvc som så många andra föräldrar. Man vi hade äran att hamna i en unik grupp med helt underbara blivande föräldrar. Ja jag vet det är helt galet. Har förstått att det inte är så det ska va. Man ska tycka att alla andra föräldrar i gruppen är neurotiska, töntiga, hispiga, konstiga, galna, klämkäcka och inte alls som oss. Man ska inte ha något gemensamt och som följd kan man ju inte ha något utbyte av dom andra.
Det är snart 5 år sedan vi sågs första gången och för någon helg sedan sågs vi åter igen alla. En gymnasielärare, en ekonom, en präst, två arkitekter, en blivande grundskollärare, en barn- och ungdomsvetare, en koordinator. En brokig skara med en ännu brokigare bakgrund. Med olika levnadsvanor och levnadsvillkor. Med olika uppfattningar om barn, förhållande, jobb och allt annat.
Men jäklar vad denna grupp har berikat mitt liv. Den har givit nya perspektiv på mycket. Den har stöttat, puschat, uppmuntrat, lyssnat. Anledning? Alla la ner garden direkt. Ingen ville vara bäst eller mest synd om. Ingen dömde.
Vi hamna i en bra Bvc-grupp också. Sug på den.
Det är snart 5 år sedan vi sågs första gången och för någon helg sedan sågs vi åter igen alla. En gymnasielärare, en ekonom, en präst, två arkitekter, en blivande grundskollärare, en barn- och ungdomsvetare, en koordinator. En brokig skara med en ännu brokigare bakgrund. Med olika levnadsvanor och levnadsvillkor. Med olika uppfattningar om barn, förhållande, jobb och allt annat.
Men jäklar vad denna grupp har berikat mitt liv. Den har givit nya perspektiv på mycket. Den har stöttat, puschat, uppmuntrat, lyssnat. Anledning? Alla la ner garden direkt. Ingen ville vara bäst eller mest synd om. Ingen dömde.
Vi hamna i en bra Bvc-grupp också. Sug på den.
Nypremiär
Så var det dags igen att ta på sig den röd-vita-stassen och ställa sig i mitten igen. Som vanligt en pirrig men spännande känsla.
Om jag inte bara varit så förbannat rädd för att passet inte ska gillas. Att mammorna som är där snackar om hur kasst passet var och hur dålig och irriterande ledaren var och musiken som inte alls var kul. Det är nackdelen med att lägga ner sin själ och personlighet i passet. Blir det kritiserat öppet, dolt eller i mina tankar så är det jag som är kass inte passet.
Tänk vad lätt det varit om jag tagit ett mall-pass bara. Då hade det bara varit min ledarinsats som kritiserats. Tänk om jag varit som den ledarkollegan som tänkte att mammorna ändå inte tittar på en, de tittar på sina barn, och sket i att försöka inspirera. Tänk om jag kunde tänka att de som är där är nöjda bara de får röra på sig lite. Tänk om jag på allvar kunde tänka "Det är ju bara lite jympa".
Fy fasiken va trist det hade varit då!
Men det vore nog bra om jag kunde få på mig de röda byxorna utan att de spricker. Och det vore bra om jag hade en ledartröja hemma. Kasserade alla som inte höll måttet eller färgen, dvs alla, när jag rensa gaderoben sist. Men skor har jag och det ska bli jäkligt nice att "stå på scen" igen. Imorgon kl 10.30 smäller det.
Om jag inte bara varit så förbannat rädd för att passet inte ska gillas. Att mammorna som är där snackar om hur kasst passet var och hur dålig och irriterande ledaren var och musiken som inte alls var kul. Det är nackdelen med att lägga ner sin själ och personlighet i passet. Blir det kritiserat öppet, dolt eller i mina tankar så är det jag som är kass inte passet.
Tänk vad lätt det varit om jag tagit ett mall-pass bara. Då hade det bara varit min ledarinsats som kritiserats. Tänk om jag varit som den ledarkollegan som tänkte att mammorna ändå inte tittar på en, de tittar på sina barn, och sket i att försöka inspirera. Tänk om jag kunde tänka att de som är där är nöjda bara de får röra på sig lite. Tänk om jag på allvar kunde tänka "Det är ju bara lite jympa".
Fy fasiken va trist det hade varit då!
Men det vore nog bra om jag kunde få på mig de röda byxorna utan att de spricker. Och det vore bra om jag hade en ledartröja hemma. Kasserade alla som inte höll måttet eller färgen, dvs alla, när jag rensa gaderoben sist. Men skor har jag och det ska bli jäkligt nice att "stå på scen" igen. Imorgon kl 10.30 smäller det.
lördag 22 oktober 2011
Ålder
Om ett par timmar fyller jag 34. Utan kriser. 34 är ganska trevlig ålder antar jag. Kan inte hända så mycket på de timmar som är kvar och mitt liv just nu är trevligt. Fint och utvecklande också.
fredag 21 oktober 2011
Sjukhus
Det är något märkligt med sjukhus. Bara man går in genom dörrarna så blir allt bra. Oftast. Konstigt eftersom jag egentligen inte gillar sjukhusmiljön. Tror jag fått denna avsky från min mamma.Jag har fått ta del av hennes ryggsäck.
Trots detta har det hänt mer än en gång att all smärta bara försvunnit när jag anlänt eller fått tid hos någon vårdinstitution. Och i natt satt jag där på barnakuten med en 11veckors parvel som kommunicerade och skrattade med sjuksköterskorna, va lugn, somnade och vaknade när läkaren kom vid 04.00 med ett leende. 6 h tidigare hade samma parvel skrikit, gråtit och varit okontaktbar. Det räkte denna gång med att vi satte oss i taxin. Det är inte första gången som en barnfis på barnakuten är grejen. Själv har diverse livshotande sjukdomar försvunnit bara jag fått en remiss.
Är det så att genom att komma dit lämnar man över ansvaret, någon annan tar över kontrollen och man själv slappnar av ock då släpper allt. Eller vad är det som händer? Jag kan tycka det är en rimlig förklaring till alla mina psykosomatiska sjukdomar. Men barndomens öroninflammationer? Varför släppte den enorma fysiska smärtan när man kom in till sjukhuset?
När jag satt där i natt med en nöjd prinsessa sovandes i famnen fanns det samtidigt dom som inte hade samma upplevelse. Barns otröstliga gråt, skrik och rädsla fanns kvar för många än att dom va på sjukhus. Ja undrar hur dom mår idag.
Trots detta har det hänt mer än en gång att all smärta bara försvunnit när jag anlänt eller fått tid hos någon vårdinstitution. Och i natt satt jag där på barnakuten med en 11veckors parvel som kommunicerade och skrattade med sjuksköterskorna, va lugn, somnade och vaknade när läkaren kom vid 04.00 med ett leende. 6 h tidigare hade samma parvel skrikit, gråtit och varit okontaktbar. Det räkte denna gång med att vi satte oss i taxin. Det är inte första gången som en barnfis på barnakuten är grejen. Själv har diverse livshotande sjukdomar försvunnit bara jag fått en remiss.
Är det så att genom att komma dit lämnar man över ansvaret, någon annan tar över kontrollen och man själv slappnar av ock då släpper allt. Eller vad är det som händer? Jag kan tycka det är en rimlig förklaring till alla mina psykosomatiska sjukdomar. Men barndomens öroninflammationer? Varför släppte den enorma fysiska smärtan när man kom in till sjukhuset?
När jag satt där i natt med en nöjd prinsessa sovandes i famnen fanns det samtidigt dom som inte hade samma upplevelse. Barns otröstliga gråt, skrik och rädsla fanns kvar för många än att dom va på sjukhus. Ja undrar hur dom mår idag.
onsdag 19 oktober 2011
tisdag 18 oktober 2011
Censur
Jag har aldrig lyckats blogga förut. Har tappat intresset efter att fixat layout. Det höll på att hända denna gång också. Nästa motgång är att jag alltid blir missnöjd med mina inlägg och börjar censurera mig själv. Många inlägg har aldrig publicerats. Denna gång kommer alla inlägg att publiceras oavsett vad jag själv tycker om dom. Jag har mycket jag vill skriva om och jag måste öva i att få fram det jag vill. Kan för fasen inte gå här och va rädd för att bli dissad utav läsare. Ha lite överseende så ska jag försöka inte dömma ut mig själv innan jag har försökt på allvar.
Allt behöver ju inte klassificeras i bra eller dåligt. Allt behöver inte bedömmas. Eller?
Allt behöver ju inte klassificeras i bra eller dåligt. Allt behöver inte bedömmas. Eller?
måndag 17 oktober 2011
Syskonkärlek
Så grymt fint att se kärleken mellan syskon. Helt galet att se en 10veckor gammal varelse stråla med sina ögon mot en annan varelse, ett syskon. Där och då helt kravlös kärlek. När de sen lite äldre säger att de är bästa vänner blir det varmt i kroppen. Det är också med syskonen man testar gränser, kollar av saker man sett och kanske själv blivit utsatt för. Syskon kan också bilda en allians gentemot föräldrar.
Placering i syskonskaran finns det teorier och forskning kring. Jag är en storasyster i alla dimensioner. Det är något jag är både stolt över och ibland mindre stolt över. Jag vet att jag både berikat och hindrat mina systrar liv. Jag har tagit stötar och jag har ställt krav. Jag har satt ribban och dragit riktlinjer. Jag har försökt va en förebild, inte alltid har det varit en god sådan. Jag har begått misstag som givit mig erfarenheter som jag velat dela med mig. Inte alltid har det varit ömsesidigt uppskattat.
Mina systrar har givit mig nya perspektiv, drömmar, erfarenheter, kunskaper, kompetens mm och kärlek som är svår att hitta någon annan stans. Kanske omöjlig.
Placering i syskonskaran finns det teorier och forskning kring. Jag är en storasyster i alla dimensioner. Det är något jag är både stolt över och ibland mindre stolt över. Jag vet att jag både berikat och hindrat mina systrar liv. Jag har tagit stötar och jag har ställt krav. Jag har satt ribban och dragit riktlinjer. Jag har försökt va en förebild, inte alltid har det varit en god sådan. Jag har begått misstag som givit mig erfarenheter som jag velat dela med mig. Inte alltid har det varit ömsesidigt uppskattat.
Mina systrar har givit mig nya perspektiv, drömmar, erfarenheter, kunskaper, kompetens mm och kärlek som är svår att hitta någon annan stans. Kanske omöjlig.
Växa
-inte lyda av Lars H Gustafsson skulle tillsammans med Ditt kompetenta barn av Jesper Juul vara stommen i de diskussionscirklar jag önskar dra igång med andra medmänniskor.
Läser den förstnämnda samtidigt som Just kids av Patti Smith och senaste numret av Elle.
Läser den förstnämnda samtidigt som Just kids av Patti Smith och senaste numret av Elle.
Behov
Nyss hemkommen från promenad och träningspass. Mår bra av att röra på mig. Påverkar både kropp och själ otroligt mycket. Men som så mycket annat är rörelse en vana man skapar.
Trots att jag inte är gammal som gatan har vanorna varierat me åren.
Jag gick inte på någon barngympa. Det vill jag gärna att mina barn gör. Grovmotorik kan du träna hemma såklart men barngympa är så mycket mer av samspel, rumsuppfattning, musik, kroppuppfattning mm. Att röra sig tillsammans är fint o kul.
Jag börja på gymnastik, rytmisk gymnastik med tävlingar. Är delad till detta med bedömningssporter. Är delad till tävlingsmomentet överlag. Utslagning. Toppning av lag. Att vara bäst. Varför inte bara ha skoj. Undersöka va kroppen klarar och vad känns bra. Kroppsidealen i rytmisk gymnastik är galna.
Jag gilla idrotten i skolan Skolidrotten idag styrs av skollagen och ämnesplaner. Dom som skrev dessa har fattat grejen. Det har oftast inte lärarna eller för den delen föräldrarna. Livslångtlärande? Ja av att kroppen behöver rörelse och att det är kul. Inte av att jag inte kan hoppa lika långt som Jenny eller springer saktast i klassen.
Jag har missbrukat motion. Det vill jag undvika att föra vidare. Jag vill få mina barn och ungdomar att känna hur det är att ha en fungerande kropp, en kropp som känns bra, en nöjd kropp, en kropp som klarar vardagen och påfrestningar. En kropp som mår bra. Som min just precis nu.
Trots att jag inte är gammal som gatan har vanorna varierat me åren.
Jag gick inte på någon barngympa. Det vill jag gärna att mina barn gör. Grovmotorik kan du träna hemma såklart men barngympa är så mycket mer av samspel, rumsuppfattning, musik, kroppuppfattning mm. Att röra sig tillsammans är fint o kul.
Jag börja på gymnastik, rytmisk gymnastik med tävlingar. Är delad till detta med bedömningssporter. Är delad till tävlingsmomentet överlag. Utslagning. Toppning av lag. Att vara bäst. Varför inte bara ha skoj. Undersöka va kroppen klarar och vad känns bra. Kroppsidealen i rytmisk gymnastik är galna.
Jag gilla idrotten i skolan Skolidrotten idag styrs av skollagen och ämnesplaner. Dom som skrev dessa har fattat grejen. Det har oftast inte lärarna eller för den delen föräldrarna. Livslångtlärande? Ja av att kroppen behöver rörelse och att det är kul. Inte av att jag inte kan hoppa lika långt som Jenny eller springer saktast i klassen.
Jag har missbrukat motion. Det vill jag undvika att föra vidare. Jag vill få mina barn och ungdomar att känna hur det är att ha en fungerande kropp, en kropp som känns bra, en nöjd kropp, en kropp som klarar vardagen och påfrestningar. En kropp som mår bra. Som min just precis nu.
söndag 16 oktober 2011
För
Jämställdhet, Individen, Rättvisa, Kärlek, Kommunikation, Valfrihet, Rutiner, Vanor, Struktur, Impulsivitet, Nyfikenhet, Karuseller, Rörelse, Jesper Juul, Genuspedagogik, Mat, Utveckling, Nöjdhet, Kläder, Fritid, Tid, Natur, Miljömedvetenhet, Stad, Hav, Barn, Syskon, Vänner, Musik, Familj, Skratt, Känslor, Månadsmagasin, Bäddade sängar, Samspel, Sex, Hjärna och Hjärta, Färger, Erfarenhet, Fräknar, Cykla, Drömmar, Livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)