Självkänsla

Min dröm. Mitt mål. Min ambition. Det är att ge mina barn en god självkänsla. En god självkänsla som gör att dom får en känsla att dom duger. Precis som dom är. Oavsett prestationer eller materiella ägodelar. En självkänsla som får dom att känna självrespekt. Empati. Mod. Självständighet. Trygghet. Respekt. Om inte alltid så ska detta va deras grundtillstånd.

Jag vet att jag inte är unik. Vi är väldigt många som vill ge detta i present till våra barn. Jag har även turen att vara gift med en. En som vill samma sak som jag. En som gillar Jesper Juul lika mycket. Som köper hans böcker. En som fått mig att öppna ögonen ännu mer. En som jag tillsammans med tagit ställning mot prestationsordet "duktig". I sann Jesper Juul-anda. Vi har blivit frälsta och givit varje nybliven förälder i vår närhet boken "Ditt kompetenta barn". Försökt få med dom på tåget. Fortsatt läsa. Livet i familjen. Din kompetenta familj. Ge plats för familjen. Och praktiserat.

Men så ibland. Jag tappar målfokus. Ser bara situationen här och nu. Försöker lösa den. Va pedagogisk. Ibland. Och missar helt målet. Det är då det är så fantastiskt att gå på en föreläsning. Diskutera med någonannan än F. Och känna att ja, ja vi vill väl men ibland blir det fel. Så får det va. Men det finns saker som jag definitivt kan försöka göra annorlunda. För att jag vill det. För att jag tycker jag kan utvecklas som förälder. För att jag vill att mina barn ska utveckla och behålla en god självkänsla. Jag va på en sådan föreläsning igår med Petra Krantz Lindgren . Hennes blogg är i mitt tycke mycket inspirerande och motiverande. Föreläsningen gav grunden. Teorin. En hel del "gammalt". Men också mycket nytt. En del "Aha". En stor del igenkänning. En del påminnelser. Och en del matnyttigt.

I storhet.
Det gamla: Vi vuxna fokuserar på prestationer. Det barnen gör. Bedömer det. Säger de är duktiga. I värsta fall utan motivering. Eller byter ut duktig mot andra prestationsord. Snabb, högt, snyggt, fint, och så vidare. När vi istället borde fokusera på dom som varelser. Deras känslor och tankar. Deras kärna. Den dom är. Inte vad dom presterar eller har.
Påminnelsen: Det är så lätta att tänka på vad man ska göra åt situationer som man upplever som obekväma. Istället för att fokusera på varför situationen uppstår. Och sluta va så jäkla pedagogisk och va personlig. Jag vill. Jag gillar. Jag uppskattar.
Kvällens Aha: Vi? Man? Jag är ofta rädd för vissa känslor. Både hos andra och hos mig själv. Varför? Och hur kan du få en känslomässig trygghet om vissa känslor inte får eller vill levas ut. Låt barnet och du själv att leva ut känslorna. Respektera känslor och tankar.
Redskap: Tid.

Bästa: Om man får lydiga barn av att praktisera tankesättet? Nej. För det är inte målet. Vill man ha lydiga barn finns det ett recept. Lika delar hot, tjat och mutor. Och i mina öron låter dom tre företeelserna skrämmande. Nanny-metoder, Time-out, guldstjärnor och så vidare gillar jag inte. Men jag tror inte jag har fel om det varje dag glider ur min mun något som liknar "Om du gör det så....", "Om du inte gör det så....".
Jag kommer tänka på det lite mer nu.

Och så fick jag vatten på min kvarn. Du bör respektera dig själv för bästa resultat. Fasiken jag måste alltså vara sann.

Andra bloggar som jag nu slukar är Maria Kleins. Same same but different. Allt för att putsa föräldrafasaden fläckfri. Och trots det kommer våra barn att säga hur tänkte de där. Men förhoppningsvis kommer de fatta att det va med välvilja. Var och en blir salig på sin tro så att säga.