Ibland när jag läser bloggar, statusar eller texter andra skrivit kan jag känna mig träffad. Ibland påhoppad. Den som skriver skriver om mig. Oftast inte i ett positivt sammanhang. Jag får påminna mig om att jag inte är universums centrum. Att allt inte kretsar kring mig. Och om de nu är så att de riktar sin text till mig får de va snälla och ta det med mig personligen. Men oftast handlar det bara om någons åsikt. En åsikt som inte är lik min. Skriven i stunden. Och jag tolkar den som kritik mot mig.
Såklart har jag funderat mycket på detta när jag själv skriver. Att någon ska känna sig påhoppad är ju inge kul. Ingen strävan. Inget självändamål. Men jag vet att jag har vänner och bekanta som tycker annorlunda än jag. Som kanske tror jag kritiserar dem. När jag bara ventilerar mina åsikter kring ett ämne. Eller när jag skriver om känslor jag upplever för stunden. Någon kanske känner sig anklagad för att orsakat denna känsla.
Men varför har jag en blogg? Jo jag vill dela med mig av min vardag, mina åsikter, känslor och tankar. Ibland kanske dom inte tilltalar dig som läser. Ibland kanske du inte upplever situationen som jag. Ibland kanske du inte håller med. Men det är okej. Okej för mig. Vi behöver inte tycka lika. Jag har inte upplevt det du har. Jag har inte det bagage du har.
Så om du är min läsare. Min vän. Min bekant. Jag gillar dig trots dina åsikter om hen, kolik, bantning, chokladbollar, trots, prestationsord, förskola osv. Men jag kanske inte förstår. Förstår dina åsikter. Men du får gärna låta mig ta del av dina tankar, känslor och åsikter. Kommentera. Ge mig perspektiv.
Det sista jag vill är att någon ska känna sig påhoppad. Det är inte syftet med denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar