Ibland kommer det över mig och jag blir så satans arg och ledsen. Oftast bryr jag mig inte. För personen behöver ingen titel. Den behöver bara finnas där.
Mina barns morfar. Den biologiska finns inte att tillgå. Det är ett val. Ett val jag gjort. Ett val han gjort. Det kan va ledsamt ibland. Men jag ser det trotsallt som ett val. Oavsett vems valet är. Men det är inte mina barns val. Och det är dom som blir utan en morfar. Inte jag.
Men så finns där en person. Som fungerar som en morfar. Som barnen gillar. Och det är fantastisk. Oavsett om han är morfar eller inte så är det fantastiskt. En bonusmänniska som barnen får lära känna. Avguda. Mysa med. Leka med. Skratta åt. En som ibland är mer barn än dom. Som retas och tetas. Som fuskar vid spel. Att få ha en sån person att ta del av barnens utveckling, framsteg och motgångar är fantastiskt.
Han kallades morfar när Stor föddes. Han kallade sig morfar. Men sen fick han inte det längre. Det va inte mitt val. Det va inte Stors val. Det va inte hans val. Och ibland blir jag ledsen. Och arg. Hur snålt människor kan tänka. Snålt på ett humant perspektiv. För det här handla inte om pengar. Inte från mitt perspektiv. Men kanske från andras. Eller så tror man att känslor är begränsat. Eller engagemang. Men så påminner jag mig om att det inte handlar om en titel. Man kan va morfar utan någon del i barnens liv. Eller en person som strålar av kärlek i barnens närhet. Vad är viktigt? Titel eller engagemang? Och det är ju så självklart.
Men ibland. Som nu. Tycker jag det är jäkligt snålt tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar