Fredagstrevligheter

3 skålar. En tv. Chips. Majskrokar. Chips. 3 barn. 1 trött vuxen.

Morgonstund

Tidig morgon. Så vi undersöker gosedjur. Kokar te. Läser bloggar. Förundras över läxors befintlighet och tradition. Ger spindeln nappen. Läser Facebooks inlägg. Förundras över människors tankar kring begreppet hen. Busar lite till. Hoppas resten av familjen kan sova.

Höst

En onsdagskväll. I mars. Sommaren som kändes så nära för ett par dagar sedan känns långt borta. Regnet som nästan kändes exotiskt när det kom idag känns nu bara trist. Och här sitter F och jag och pratar om hösten. Drömmer. Planerar. Suckar. Grubblar. Jobb. Studier. Logistik. Ekonomi. Dagar. Förskola. Ibland är det svårt att leva i nuet. Så mycket som ska funka. Så många möjligheter. Vill allt. Och lite till.

Imorgon möte med chefen. Kul. Spännande. Lite nervöst. Jo... Jag vill jobba 20%. Svårt att föreställa mig reaktion och följdfråga på det. Återkommer.

Påhoppad

Ibland när jag läser bloggar, statusar eller texter andra skrivit kan jag känna mig träffad. Ibland påhoppad. Den som skriver skriver om mig. Oftast inte i ett positivt sammanhang. Jag får påminna mig om att jag inte är universums centrum. Att allt inte kretsar kring mig. Och om de nu är så att de riktar sin text till mig får de va snälla och ta det med mig personligen. Men oftast handlar det bara om någons åsikt. En åsikt som inte är lik min. Skriven i stunden. Och jag tolkar den som kritik mot mig.

Såklart har jag funderat mycket på detta när jag själv skriver. Att någon ska känna sig påhoppad är ju inge kul. Ingen strävan. Inget självändamål. Men jag vet att jag har vänner och bekanta som tycker annorlunda än jag. Som kanske tror jag kritiserar dem. När jag bara ventilerar mina åsikter kring ett ämne. Eller när jag skriver om känslor jag upplever för stunden. Någon kanske känner sig anklagad för att orsakat denna känsla.

Men varför har jag en blogg? Jo jag vill dela med mig av min vardag, mina åsikter, känslor och tankar. Ibland kanske dom inte tilltalar dig som läser. Ibland kanske du inte upplever situationen som jag. Ibland kanske du inte håller med. Men det är okej. Okej för mig. Vi behöver inte tycka lika. Jag har inte upplevt det du har. Jag har inte det bagage du har.

Så om du är min läsare. Min vän. Min bekant. Jag gillar dig trots dina åsikter om hen, kolik, bantning, chokladbollar, trots, prestationsord, förskola osv. Men jag kanske inte förstår. Förstår dina åsikter. Men du får gärna låta mig ta del av dina tankar, känslor och åsikter. Kommentera. Ge mig perspektiv.

Det sista jag vill är att någon ska känna sig påhoppad. Det är inte syftet med denna blogg.

Kvalitetsdagar

Jag höjer kvalitén. På mig själv. Mitt ledarskap. Mina rörelse. Idag dancehall, reggaeton och hip hop. Försök att hitta rätta känslan. Trodde jag hitta den. Men sen försvann den igen. Fick inte den med mig hem. Men det va kul så länge det vara.

Imorgon. Medel. Grundreceptet har modifierats. Spännande.

Modemagasin

Nu har jag läst för mycket modemagasin igen. Funderar på en skinnkeps. Jo då. Acne har den snyggaste. Gina har den billigaste. Men är den ett måste? En basvara? Vet i fasiken hur jag ska argumentera för detta inköp. 34,5 år. Patetiskt. Vi får väl se.

Balkongen

Trädgård och gräsplätt i all ära. Men vår balkong är en pärla. Sjukstuga här idag. Öroninflammation efter en veckas feber på Mellan. Mycket märkligt då hon varken haft eller har ont i örat. Dessutom ska jag och min stora trut hålla tyst i fortsättningen. Slår aldrig fel när man yttrat "längesen" eller "aldrig" i samband med en åkomma. Sen passa Stor på att kräkas imorse. Detta efter en natt med minimalt med sömn.

Så vi har varit inne större delen av dagen. Men nu sitter jag här. På balkongen. I solen. I t-shirt. Med kaffe. Och magasin. Och är lycklig. Pigg och glad.

Självkänsla

Min dröm. Mitt mål. Min ambition. Det är att ge mina barn en god självkänsla. En god självkänsla som gör att dom får en känsla att dom duger. Precis som dom är. Oavsett prestationer eller materiella ägodelar. En självkänsla som får dom att känna självrespekt. Empati. Mod. Självständighet. Trygghet. Respekt. Om inte alltid så ska detta va deras grundtillstånd.

Jag vet att jag inte är unik. Vi är väldigt många som vill ge detta i present till våra barn. Jag har även turen att vara gift med en. En som vill samma sak som jag. En som gillar Jesper Juul lika mycket. Som köper hans böcker. En som fått mig att öppna ögonen ännu mer. En som jag tillsammans med tagit ställning mot prestationsordet "duktig". I sann Jesper Juul-anda. Vi har blivit frälsta och givit varje nybliven förälder i vår närhet boken "Ditt kompetenta barn". Försökt få med dom på tåget. Fortsatt läsa. Livet i familjen. Din kompetenta familj. Ge plats för familjen. Och praktiserat.

Men så ibland. Jag tappar målfokus. Ser bara situationen här och nu. Försöker lösa den. Va pedagogisk. Ibland. Och missar helt målet. Det är då det är så fantastiskt att gå på en föreläsning. Diskutera med någonannan än F. Och känna att ja, ja vi vill väl men ibland blir det fel. Så får det va. Men det finns saker som jag definitivt kan försöka göra annorlunda. För att jag vill det. För att jag tycker jag kan utvecklas som förälder. För att jag vill att mina barn ska utveckla och behålla en god självkänsla. Jag va på en sådan föreläsning igår med Petra Krantz Lindgren . Hennes blogg är i mitt tycke mycket inspirerande och motiverande. Föreläsningen gav grunden. Teorin. En hel del "gammalt". Men också mycket nytt. En del "Aha". En stor del igenkänning. En del påminnelser. Och en del matnyttigt.

I storhet.
Det gamla: Vi vuxna fokuserar på prestationer. Det barnen gör. Bedömer det. Säger de är duktiga. I värsta fall utan motivering. Eller byter ut duktig mot andra prestationsord. Snabb, högt, snyggt, fint, och så vidare. När vi istället borde fokusera på dom som varelser. Deras känslor och tankar. Deras kärna. Den dom är. Inte vad dom presterar eller har.
Påminnelsen: Det är så lätta att tänka på vad man ska göra åt situationer som man upplever som obekväma. Istället för att fokusera på varför situationen uppstår. Och sluta va så jäkla pedagogisk och va personlig. Jag vill. Jag gillar. Jag uppskattar.
Kvällens Aha: Vi? Man? Jag är ofta rädd för vissa känslor. Både hos andra och hos mig själv. Varför? Och hur kan du få en känslomässig trygghet om vissa känslor inte får eller vill levas ut. Låt barnet och du själv att leva ut känslorna. Respektera känslor och tankar.
Redskap: Tid.

Bästa: Om man får lydiga barn av att praktisera tankesättet? Nej. För det är inte målet. Vill man ha lydiga barn finns det ett recept. Lika delar hot, tjat och mutor. Och i mina öron låter dom tre företeelserna skrämmande. Nanny-metoder, Time-out, guldstjärnor och så vidare gillar jag inte. Men jag tror inte jag har fel om det varje dag glider ur min mun något som liknar "Om du gör det så....", "Om du inte gör det så....".
Jag kommer tänka på det lite mer nu.

Och så fick jag vatten på min kvarn. Du bör respektera dig själv för bästa resultat. Fasiken jag måste alltså vara sann.

Andra bloggar som jag nu slukar är Maria Kleins. Same same but different. Allt för att putsa föräldrafasaden fläckfri. Och trots det kommer våra barn att säga hur tänkte de där. Men förhoppningsvis kommer de fatta att det va med välvilja. Var och en blir salig på sin tro så att säga.

Vältränad

Jag tror fasiken i mitt livs form. Har aldrig kännt mig såhär stark vad jag kan minnas. Kroppen ser inte ut som den gjorde i sina bästa dagar. Jag väger mer än de flesta kvinnor i min längd. Jag har fortfarande strl 42 och L. Men jag känner mig vältränad. Stark. Stabil. Och grymt stolt.

Värme

Våren är tillbaka.

Bageriet

Jag har hängt där alldeles för mycket. Jag har nog räddat deras ekonomi. Men dom har räddat mig med. Örnsbergs Bageri & Konditori. Bästa.

Appropå

Förra inlägget om pannkakor. Och likheter. En gång för något år sen. Kom ut från duschen. Syster också på toaletten. Jag vet. Alla gillar inte att ha det så. Men för mig inga problem. Men om man är där. Uppskattar jag att man döljer sin reaktion att skrika. NU är du lik mamma. Och blicken fastklistrad mellan haka och mage. Jättelik. Jo men visst. Tack.

Min mamma är superfin. Men hon är 19år äldre än mig. Och gått igenom tre graviditeter. Då hade jag bara uträttat två. Så det så. Och hon fyller år idag. Hurra!

Tisdag

Imorgon tisdag. Ska jag försöka få fram att en organisation som ligger mig varmt om hjärtat behöver mig. Laddad. Laddar.

Pannkakor

Mamma är lik sin mamma. Jo tack. Gör pannkakor. Och dom blir precis som min mammas. Frasiga på ytan. Läs på gränsen till brända. Och degiga i mitten.

Morfar

Ibland kommer det över mig och jag blir så satans arg och ledsen. Oftast bryr jag mig inte. För personen behöver ingen titel. Den behöver bara finnas där.

Mina barns morfar. Den biologiska finns inte att tillgå. Det är ett val. Ett val jag gjort. Ett val han gjort. Det kan va ledsamt ibland. Men jag ser det trotsallt som ett val. Oavsett vems valet är. Men det är inte mina barns val. Och det är dom som blir utan en morfar. Inte jag.

Men så finns där en person. Som fungerar som en morfar. Som barnen gillar. Och det är fantastisk. Oavsett om han är morfar eller inte så är det fantastiskt. En bonusmänniska som barnen får lära känna. Avguda. Mysa med. Leka med. Skratta åt. En som ibland är mer barn än dom. Som retas och tetas. Som fuskar vid spel. Att få ha en sån person att ta del av barnens utveckling, framsteg och motgångar är fantastiskt.

Han kallades morfar när Stor föddes. Han kallade sig morfar. Men sen fick han inte det längre. Det va inte mitt val. Det va inte Stors val. Det va inte hans val. Och ibland blir jag ledsen. Och arg. Hur snålt människor kan tänka. Snålt på ett humant perspektiv. För det här handla inte om pengar. Inte från mitt perspektiv. Men kanske från andras. Eller så tror man att känslor är begränsat. Eller engagemang. Men så påminner jag mig om att det inte handlar om en titel. Man kan va morfar utan någon del i barnens liv. Eller en person som strålar av kärlek i barnens närhet. Vad är viktigt? Titel eller engagemang? Och det är ju så självklart.

Men ibland. Som nu. Tycker jag det är jäkligt snålt tänkt.

Gunga

En extra ledig dag igår. Mamma med särbo på långhelgsbesök. F spelning i Malmöt.

Vakna tidigt som sig bör för tillfället. Kl 05.14. Efter en natt med en hel del amning. Börjar bli läge att uppta den gamla rutinen med läggdags innan kl 21 för vuxna. Alternativt övertyga icke vuxna om att sova längre samt att det är dags att sluta amma.

Käka lunch på Konstfack och lek i Fruktparken. Fika och stormiddag. Däremellan insjuknar Mellan. Feber och trött. Vaknar vid kl 22 och mår illa. Tjoho. Dags att amma. Kräk. Amma. Sova. Klappa. Amma. Sova. Amma. Sova. Byta blöja. Bolibompa. Slumra. Och så vidare.

Nu är Stor på familjejympa. Och jag röjer. Ett slagfält. Livet är fint. Jäkligt fint.

Vill

Det är så mycket jag vill göra just nu. Igår kunde jag inte sova så mycket tankar och planer som cirkulerade i huvudet. Eftersom sova är en av de saker jag också vill göra blev kombinationen konstig.

Jag vill:
-göra ett familjepass
-göra ett senior danspass
-göra ett medelpass
-våga byta jobb
-börja plugga
-veta vart vi ska bo i framtiden
-våga lite mer
-bry mig ännu mindre om va andra tycker
-mysa mer
Och så vidare. Och så vidare.

Fast idag har jag pratat med främlingar. Det vågade jag. Och det vill jag.

Något jag vill göra mindre av är att amma. På nätterna. Det eskalerar.

Öppna

Grönt

Grönt Rooibos. Grönt nagellack.

Kryper

Liten kryper. På riktigt tar hon sig målinriktat fram. Lycka. Ställer sig upp mot soffan. Mot sängen. Mot leksakslåda. Drar sig upp mot stolsben. Och bordsben. Nu gäller det att ha koll. Det går snabbt. Och så faller hon. Aj. Det lilla huvudet. Aj. Det gör lika ont att höra hennes gråt och se hennes tårar som det värmer i kroppen att se hennes lycka. Utveckling smärtar. Oftast.

Och syskonen glädjs med henne. Skrattar åt hennes upptåg. Berömmer hennes framfart. Och förfasas över hennes klåfingrighet. Allt är allas. Not. Inte ens lasersvärdet går säkert.

Melodifestival

Nej, jag tittar inte. Skitprogram. Skitlåtar. Dåliga programledare. Fel låt vann. Och så vidare.

Och så vinner rätt låt. Och alla verkar titta. Och tippa. Och det är så jäkla bra. Det där sista va kanske att överdriva. Men fy fabian vilken bra låt som vann. Loreen. Vilken kvinna. Röst. Uttryck. Hujedamej. Attraktivt. Och så dansen. Hujedamej igen. Förtrollande.

Och jag vill dansa. Stå på scen. I Globen. Och va så grym som Jennie Widergren. Som överglänser artisten. Hujedamej många gånger.

Det är kanske dansare jag ska bli när jag sadlar om. När jag blir stor. Vi ses i melodifestivalen 2013. Bakom vem?

Lördagshäng

Föräldraledig

Tycker allt det är jäkla fint att va hemma.

Sminkrådgivning

Det finns betydligt viktigare rådgivningar. Och jag som inte använder som mycket. Eller varje dag. Men jag gillar det. Och jag äger det. Ganska mycket faktiskt. Men visst ekonomisk rådgivning på banken vore bättre investering. Eller relationsrådgivning. Eller preventivmedelsrådgivning. Ja ja. Men idag va jag på sminkrådgivning. Blev väl schysst. Och det va trevligt. Men. Nu har jag ett gäng finnar på gång. Och jag bara ogillar mascara än mer. Och blev mest sur över att hen som gjorde make-upen uteslutande valde de dyraste produkterna. Kanske skulle jag satsa på en ögonbrynskugga. Eller en foundationborste. Eller. Nej nu går jag och funderar på om en grön ögonpenna skulle va något. Om hen använde det på mig? Nej. Jag kom på det helt själv.

Prestationsbefriat

Jäkligt glad. Frisk och glad. Vardagen är en lycka. Underbara vardag. Och sol. Vår påväg. Förväntansfullt och energigivande. Hej euforiska J!

Påväg hem från danspass. Om än ännu lyckligare. Kan tyckas motsägelsefullt men har fått världens finaste komplemang för passet och mitt ledarskap. Det och jag är prestationsbefriande. Sagt av en dansterapeut. Och vi fortsatte snacka prestation vs självkänsla. Klok människa. Och jag stolt som en... tupp? Stolt över att förmedla denna känsla. Prestationsbefriat. Halleluja!