Promenad

Så jäkla trött idag. Så när snart alla tre barnen sover orkar jag inte mycket mer än att sitta med mobilen i handen. Och tömmer hjärnan i bloggen. Sen tv. Om jag inte gjort något idag? Jo. En hel del. Det vanliga som får vardagen att rulla. Och lite till. Så visst har jag presterat. Om jag är nöjd? Absolut. Om jag känner mig duktig? Nej, mer nöjd. Och idag känns det bra.

För en knapp vecka sedan gick jag och en relativt nybliven vän och promenadsnackade. Det va väldans nice. Det är konstigt för med vissa kan man snacka om privata och personliga saker nästan direkt man börjar umgås. Med andra går man aldrig så djupt. Inte ens efter att känt varandra hela livet. Undrar varför. Men tror att det är bra att det är så. Men det var i alla fall väldigt trevligt.

Vi prata relationer. Jo men visst. Hur relationer förändras. Hur livet förändras. Hur vi förändras. Vilka vi varit och vilka vi är. Och varför vi är dem vi är. Och varför vi var dem vi var. Likheter och olikheter. Och hur vi formar våra barn. Som såklart redan är individer med olika personlighet. Men hur vi kan påverka deras framtida bild av sig själva. Deras självkänsla. Kan vi det? Och hur svårt det är. Att ha saker på sitt samvete. Hur mycket kan man som förälder ta på sig? Hur mycket kan man anklagas för? Hur mycket kan man göra? Hur mycket fel kan man göra? Vi vill alla så väl. Och vi kommer ändå göra så många fel. Finns det rätt och fel?

Båda tänkte vi mycket på att va äkta. Vi tror det är viktigt. Att barn annars ser igenom vårt skådespeleri. Vi ville va äkta. Jag vet till exempel hur jag ska hantera många situationer. Jag har lärt mig vad jag ska säga och hur jag ska tänka. Men om det i mitt huvud egentligen cirkulerar en annan tanke. Kommer mitt barn att se igenom detta? Jag vet inte. Men jag vet att jag har en längtan om att rota i och lösa upp vissa saker som jag lärt mig hantera men aldrig förstått var problemet egentligen bygger på. Jag vill få lugn i själen. Jag vill va äkta. Är det för mycket begärt?

Det sjuka i denna promenad är att jag hela tiden. I detta öppenhjärtliga samtal värderar det jag säger. Tänker på vad min vän tänker om det jag säger. Jag vill verka smart. Sund. Kvicktänkt. Om jag dömer det min vän säger? Nej. Ett ärligt nej. Och jag undrar varför.

Vad är det som får mig att vilja vara duktig? Att vilja prestera även i ett schysst öppenhjärtligt samtal.