onsdag 29 februari 2012
Skottdagen
Ett jäkligt konstig grej. Skottdagen. Schysst att man kom på idéen så vi slapp förskjuta året hela tiden. I år använder vi denna extra dag att kurera oss. Så att vi är redo för mars imorgon. Idag städar vi ut influensan. Imorgon är det vår. Och vi blir hälsorna själva. Typ lev i nuet och njut.
tisdag 28 februari 2012
torsdag 23 februari 2012
onsdag 22 februari 2012
Promenad
Så jäkla trött idag. Så när snart alla tre barnen sover orkar jag inte mycket mer än att sitta med mobilen i handen. Och tömmer hjärnan i bloggen. Sen tv. Om jag inte gjort något idag? Jo. En hel del. Det vanliga som får vardagen att rulla. Och lite till. Så visst har jag presterat. Om jag är nöjd? Absolut. Om jag känner mig duktig? Nej, mer nöjd. Och idag känns det bra.
För en knapp vecka sedan gick jag och en relativt nybliven vän och promenadsnackade. Det va väldans nice. Det är konstigt för med vissa kan man snacka om privata och personliga saker nästan direkt man börjar umgås. Med andra går man aldrig så djupt. Inte ens efter att känt varandra hela livet. Undrar varför. Men tror att det är bra att det är så. Men det var i alla fall väldigt trevligt.
Vi prata relationer. Jo men visst. Hur relationer förändras. Hur livet förändras. Hur vi förändras. Vilka vi varit och vilka vi är. Och varför vi är dem vi är. Och varför vi var dem vi var. Likheter och olikheter. Och hur vi formar våra barn. Som såklart redan är individer med olika personlighet. Men hur vi kan påverka deras framtida bild av sig själva. Deras självkänsla. Kan vi det? Och hur svårt det är. Att ha saker på sitt samvete. Hur mycket kan man som förälder ta på sig? Hur mycket kan man anklagas för? Hur mycket kan man göra? Hur mycket fel kan man göra? Vi vill alla så väl. Och vi kommer ändå göra så många fel. Finns det rätt och fel?
Båda tänkte vi mycket på att va äkta. Vi tror det är viktigt. Att barn annars ser igenom vårt skådespeleri. Vi ville va äkta. Jag vet till exempel hur jag ska hantera många situationer. Jag har lärt mig vad jag ska säga och hur jag ska tänka. Men om det i mitt huvud egentligen cirkulerar en annan tanke. Kommer mitt barn att se igenom detta? Jag vet inte. Men jag vet att jag har en längtan om att rota i och lösa upp vissa saker som jag lärt mig hantera men aldrig förstått var problemet egentligen bygger på. Jag vill få lugn i själen. Jag vill va äkta. Är det för mycket begärt?
Det sjuka i denna promenad är att jag hela tiden. I detta öppenhjärtliga samtal värderar det jag säger. Tänker på vad min vän tänker om det jag säger. Jag vill verka smart. Sund. Kvicktänkt. Om jag dömer det min vän säger? Nej. Ett ärligt nej. Och jag undrar varför.
Vad är det som får mig att vilja vara duktig? Att vilja prestera även i ett schysst öppenhjärtligt samtal.
För en knapp vecka sedan gick jag och en relativt nybliven vän och promenadsnackade. Det va väldans nice. Det är konstigt för med vissa kan man snacka om privata och personliga saker nästan direkt man börjar umgås. Med andra går man aldrig så djupt. Inte ens efter att känt varandra hela livet. Undrar varför. Men tror att det är bra att det är så. Men det var i alla fall väldigt trevligt.
Vi prata relationer. Jo men visst. Hur relationer förändras. Hur livet förändras. Hur vi förändras. Vilka vi varit och vilka vi är. Och varför vi är dem vi är. Och varför vi var dem vi var. Likheter och olikheter. Och hur vi formar våra barn. Som såklart redan är individer med olika personlighet. Men hur vi kan påverka deras framtida bild av sig själva. Deras självkänsla. Kan vi det? Och hur svårt det är. Att ha saker på sitt samvete. Hur mycket kan man som förälder ta på sig? Hur mycket kan man anklagas för? Hur mycket kan man göra? Hur mycket fel kan man göra? Vi vill alla så väl. Och vi kommer ändå göra så många fel. Finns det rätt och fel?
Båda tänkte vi mycket på att va äkta. Vi tror det är viktigt. Att barn annars ser igenom vårt skådespeleri. Vi ville va äkta. Jag vet till exempel hur jag ska hantera många situationer. Jag har lärt mig vad jag ska säga och hur jag ska tänka. Men om det i mitt huvud egentligen cirkulerar en annan tanke. Kommer mitt barn att se igenom detta? Jag vet inte. Men jag vet att jag har en längtan om att rota i och lösa upp vissa saker som jag lärt mig hantera men aldrig förstått var problemet egentligen bygger på. Jag vill få lugn i själen. Jag vill va äkta. Är det för mycket begärt?
Det sjuka i denna promenad är att jag hela tiden. I detta öppenhjärtliga samtal värderar det jag säger. Tänker på vad min vän tänker om det jag säger. Jag vill verka smart. Sund. Kvicktänkt. Om jag dömer det min vän säger? Nej. Ett ärligt nej. Och jag undrar varför.
Vad är det som får mig att vilja vara duktig? Att vilja prestera även i ett schysst öppenhjärtligt samtal.
Bildning
Då tar vi nästa stora grej. Den tar inte mycket plats på löpsidorna. Men upptog diskussionstid i helgen. Och tankarna kring varför jag tycker som jag gör upptar fortfarande en hel del tid. Utbildning. Om den/det imponerar? Vad jag imponeras av.
Så här tycker jag idag. Jag imponeras generellt inte av någons utbildning. Nej jag blir inte imponerad för att du läst till arkitekt, läkare, förskolepedagog eller ingenjör av något slag. Jag blir inte imponerad av antalet högskolepoäng eller hur svårt det är att komma in på detta program. Inte av att du läser ett ämne som flest av det motsatta könet läser.
Men jag kan bli imponerad av personer som tar sig genom en utbildning fast deras livssituation inte underlättar för dom. Men då är det personen som imponerar inte utbildningen.
Och jag blir imponerad av bildade personer. Allmänbildade och djupkunnande personer. Med eller utan utbildning.
Och jag imponeras av personer som gör något utav sin utbildning. Som tar de redskap de fått och gör något bra utav dem. Som driver kunskapen till nya dimensioner. Som utvecklar. Som vidgar våra vyer.
För i min värld kan vi alla gå en utbildning. Om vi vill. Men alla kan inte tillgodose sig den. Använda den i verkligheten. Men när man gör det då imponerar man på mig.
Men det behövs ingen utbildning för att imponera. Det behövs ingen fin utbildning. Inte i min värld. Medmänsklighet, humanism, social- och emotionell kompetens, välgörenhet och ett starkt engagemang imponerar zmer. Kreativitet och Entreprenörskap imponerar också. Mycket. Vågliga, orädda människor. Ibland utan ekonomiskt intresse. Ibland med.
Jag imponeras av mycket. Men inte av högskolepoäng.
Så här tycker jag idag. Jag imponeras generellt inte av någons utbildning. Nej jag blir inte imponerad för att du läst till arkitekt, läkare, förskolepedagog eller ingenjör av något slag. Jag blir inte imponerad av antalet högskolepoäng eller hur svårt det är att komma in på detta program. Inte av att du läser ett ämne som flest av det motsatta könet läser.
Men jag kan bli imponerad av personer som tar sig genom en utbildning fast deras livssituation inte underlättar för dom. Men då är det personen som imponerar inte utbildningen.
Och jag blir imponerad av bildade personer. Allmänbildade och djupkunnande personer. Med eller utan utbildning.
Och jag imponeras av personer som gör något utav sin utbildning. Som tar de redskap de fått och gör något bra utav dem. Som driver kunskapen till nya dimensioner. Som utvecklar. Som vidgar våra vyer.
För i min värld kan vi alla gå en utbildning. Om vi vill. Men alla kan inte tillgodose sig den. Använda den i verkligheten. Men när man gör det då imponerar man på mig.
Men det behövs ingen utbildning för att imponera. Det behövs ingen fin utbildning. Inte i min värld. Medmänsklighet, humanism, social- och emotionell kompetens, välgörenhet och ett starkt engagemang imponerar zmer. Kreativitet och Entreprenörskap imponerar också. Mycket. Vågliga, orädda människor. Ibland utan ekonomiskt intresse. Ibland med.
Jag imponeras av mycket. Men inte av högskolepoäng.
tisdag 21 februari 2012
Ranelid
Många tankar i huvudet. Men några tar mer plats. Dom vanliga. Relationer. Prestation och duktighetsgrejen. Och så några nya. Bildning. Och så Ranelid. Denna snackis denna mediagrej. Denna häxjakt. Detta mirakel.
Ranelid besöker ibland stugan bredvid oss. Stugan-vid-havet-granne besökare. Hans son/dotter är tillsammans med grannens son/dotter. Typ. Detta påverkar inte min åsikt.
Och min åsikt är att hela den självutnämnda melodifestivaleliten, veteranerna och idolerna, gör bort sig. Gör bort sig när dom säger Ranelid är en pajas. Gör bort sig när dom säger att det är ett medialt snilledrag. Gör bort sig när dom beter sig som sjukt dåliga förlorare.
Låten tävlar på samma premisser som alla andra. Låten är utvald precis som alla andra. Låten gick och kommer att röstas på som alla andra. Den är inövad, repad och nött antagligen lika mycket som många andra framträdanden. Den är precis lika dålig som många andra bidrag. Och allt detta utan gyllene skor, bröstförstoringar, bananer och fläktar. Men med stora läppar, koreograferad dans och en duett liknande E-type. Inte nytänkande och inte alls ovanlig i musiksammanhang. Inte ett ord i diskussionen om duettpartnern. Ingen, liksom jag, minns hennes namn. Men va fan! Hon sjunger mer än halva låten! Och har repar, tränat, övat och nött.
Så vem är pajas? Jo den dåliga förloraren. Den rädda artisten. Och det är inte Ranelid.
Ranelid besöker ibland stugan bredvid oss. Stugan-vid-havet-granne besökare. Hans son/dotter är tillsammans med grannens son/dotter. Typ. Detta påverkar inte min åsikt.
Och min åsikt är att hela den självutnämnda melodifestivaleliten, veteranerna och idolerna, gör bort sig. Gör bort sig när dom säger Ranelid är en pajas. Gör bort sig när dom säger att det är ett medialt snilledrag. Gör bort sig när dom beter sig som sjukt dåliga förlorare.
Låten tävlar på samma premisser som alla andra. Låten är utvald precis som alla andra. Låten gick och kommer att röstas på som alla andra. Den är inövad, repad och nött antagligen lika mycket som många andra framträdanden. Den är precis lika dålig som många andra bidrag. Och allt detta utan gyllene skor, bröstförstoringar, bananer och fläktar. Men med stora läppar, koreograferad dans och en duett liknande E-type. Inte nytänkande och inte alls ovanlig i musiksammanhang. Inte ett ord i diskussionen om duettpartnern. Ingen, liksom jag, minns hennes namn. Men va fan! Hon sjunger mer än halva låten! Och har repar, tränat, övat och nött.
Så vem är pajas? Jo den dåliga förloraren. Den rädda artisten. Och det är inte Ranelid.
torsdag 16 februari 2012
När?
När...
...började jag imponeras och inspireras av Olga Rönnberg?
...slutade jag irritera mig på Sanna Bråding?
...började jag tycka det är onödigt att shoppa kläder?
...slutade jag tänka på ett fjärde barn?
...började jag hellre dricka vitt vin än rött?
...slutade jag läsa böcker?
...började jag längta efter att jogga?
...slutade jag tro att jag blir lyckligare som smalare?
...började jag fundera på lugg igen?
...slutade jag köpa tunnelbanekort?
...började jag använda örhängen?
...slutade jag längta efter sommaren?
...började jag gilla nötter så förbannat?
...slutade jag hoppas att pappa skulle va just en pappa?
...började jag tycka det är bra med diskmaskin?
...slutade jag bry mig om va barnen har på sig för kläder?
...började jag prata med främlingar?
...slutade jag lyssna på radio?
...började jag köpa surdegsbröd?
...slutade jag med lördagsgodis?
...börjar jag älska mig själv?
...slutar jag jämföra mig med andra?
...började jag imponeras och inspireras av Olga Rönnberg?
...slutade jag irritera mig på Sanna Bråding?
...började jag tycka det är onödigt att shoppa kläder?
...slutade jag tänka på ett fjärde barn?
...började jag hellre dricka vitt vin än rött?
...slutade jag läsa böcker?
...började jag längta efter att jogga?
...slutade jag tro att jag blir lyckligare som smalare?
...började jag fundera på lugg igen?
...slutade jag köpa tunnelbanekort?
...började jag använda örhängen?
...slutade jag längta efter sommaren?
...började jag gilla nötter så förbannat?
...slutade jag hoppas att pappa skulle va just en pappa?
...började jag tycka det är bra med diskmaskin?
...slutade jag bry mig om va barnen har på sig för kläder?
...började jag prata med främlingar?
...slutade jag lyssna på radio?
...började jag köpa surdegsbröd?
...slutade jag med lördagsgodis?
...börjar jag älska mig själv?
...slutar jag jämföra mig med andra?
söndag 12 februari 2012
Respekt
Det här med respekt är rörigt. Rörigt i form av mångfacetterat. Respekt kan va att lyda. Och lyda gillar jag inte. Men respekt i form av att respektera och bli respekterad i en ömsesidighet står jag bakom. Att interagera med en stor dos respekt för varandras åsikter, tankar, tycke och smak likaså. Men det är ändå svårt.
Att blogga till exempel. I många fall en envägskommunikation. Där jag J skriver saker som jag går eller gått och tänkt på. Situationer jag upplevt. Och så vidare. Andra tycker inte lika. Andra upplever inte lika. Om samma ämne. Om samma situation. Jag bara hoppas och anstränger mig för att visa respekt mot hur andra tror. Hur andra upplever. Det finns inga rätt eller fel. Rent allmänt. Men för mig och min situation just nu. Men det kan såklart ändras. Imorgon kanske jag tycker annorlunda. Men med respekt mot mig själv skriver jag det jag tror och upplever just nu. Med min bakgrund. Med mina upplevelser. Med mina sanningar. Men med respekt för andras sanningar och upplevelser.
Så det här med respekt. Kyrkan och skolan. Två områden där det snackas så mycket respekt att jag ibland blir så jäkla trött. Inte för att det inte är viktigt där. Utan för att den oftast är en envägsrespekt. Eleverna ska respektera läraren. Det är bättre att jobba i de lägra årskurserna där eleverna fortfarande respekterar läraren. Dom lyder. Men hur fan ska dom utvecklas till självständiga individer om de bara lyder hela tiden. Men det är kanske inte självständiga individer vi vill ha. För självständiga individer är lite jobbigare. Dom köper inte allt vi säger direkt. Dom ifrågasätter. Testar. Provocerar. Dom utvecklar. Och dom går ej att föra framför sig som en grupp som säger ja tack och amen. Dom är kanske inte ens tacksamma för att du är där.
Och i kyrkan ska vi va tacksamma. Och visa respekt. Men är den ömsesidig?
Nu har jag rört till det igen. Vet inte vad det va jag ville med detta. Men jag vet att jag är tacksam för att jag har äran att få umgås med många människor som inte alls tänker som jag. Som inte alls gör de val jag gör. Ni berikar mitt liv. Och jag respekterar er. Ni är guld värda i min utveckling.
Att blogga till exempel. I många fall en envägskommunikation. Där jag J skriver saker som jag går eller gått och tänkt på. Situationer jag upplevt. Och så vidare. Andra tycker inte lika. Andra upplever inte lika. Om samma ämne. Om samma situation. Jag bara hoppas och anstränger mig för att visa respekt mot hur andra tror. Hur andra upplever. Det finns inga rätt eller fel. Rent allmänt. Men för mig och min situation just nu. Men det kan såklart ändras. Imorgon kanske jag tycker annorlunda. Men med respekt mot mig själv skriver jag det jag tror och upplever just nu. Med min bakgrund. Med mina upplevelser. Med mina sanningar. Men med respekt för andras sanningar och upplevelser.
Så det här med respekt. Kyrkan och skolan. Två områden där det snackas så mycket respekt att jag ibland blir så jäkla trött. Inte för att det inte är viktigt där. Utan för att den oftast är en envägsrespekt. Eleverna ska respektera läraren. Det är bättre att jobba i de lägra årskurserna där eleverna fortfarande respekterar läraren. Dom lyder. Men hur fan ska dom utvecklas till självständiga individer om de bara lyder hela tiden. Men det är kanske inte självständiga individer vi vill ha. För självständiga individer är lite jobbigare. Dom köper inte allt vi säger direkt. Dom ifrågasätter. Testar. Provocerar. Dom utvecklar. Och dom går ej att föra framför sig som en grupp som säger ja tack och amen. Dom är kanske inte ens tacksamma för att du är där.
Och i kyrkan ska vi va tacksamma. Och visa respekt. Men är den ömsesidig?
Nu har jag rört till det igen. Vet inte vad det va jag ville med detta. Men jag vet att jag är tacksam för att jag har äran att få umgås med många människor som inte alls tänker som jag. Som inte alls gör de val jag gör. Ni berikar mitt liv. Och jag respekterar er. Ni är guld värda i min utveckling.
Choklad
Det finns choklad och så finns det choklad. Fast den här finns inte överallt. Och det är väl tur. Jäklar vad god. 
fredag 10 februari 2012
Tåg
Vi har åkt tåg igen. Till Skåne. Och stugan vid havet. På 2,5 månad är detta Litens tredje resa med tåg Skåne tur och retur. Vid alla resorna har det alltid kommit kommentarer om att man inte hört henne. Vad tyst och snäll hon är. Som om att va snäll är att va tyst. Konstigt. Och nej oftast funkar det ju bra när dom är såhär små. Vänta bara. Om ett halvår. Då ni medresenärer. Är hon då skrikig och dum?
Stor och Mellan är nu världsvana resenärer. Nåja, Stockholm-Skåne-vana resenärer. Till och med utan 4 timmar film funkar det. Det finns nämligen inte eluttag på alla tåg har vi de senaste resorna fått erfara. Och datorn har dåligt batteri. Men mat är grejen. Mackor, dricka, klubbor och mentos. Med dessa saker i packningen funkar resan galant.
Men så är det då det här med förberedelse. Ja, jag hatar och packa. Det suger all min energi. Upptar alla mina tankar flera dagar innan. Och så missar jag och F att kommunicera. Och så blir det som det blir. Och man undrar om det är värt det. Värt detta flängande. Och som alltid pushar vi på. Vi åker. Men det här är sista gången säger vi också. Som vanligt.
Och resdagen planerar vi väl hur vi ska hinna till tåget för att va i tid. Slippa stressa. Och det är det enda vi gör. Stressar. Tidsoptimister. Inte heller denna gång har vi dammsugit. Men vi hinner. Med magont. Utan morgontoalett. Utan smink. Och jag ser ut som en sliten 3-barns-mamma. Precis som jag är. Men önskar att alla på tåget skulle tänka "Å jäklar va fräsch hon va. Med 3 barn! Så tätt!".
Men nu är vi på plats. Ingen ångrar att vi åkt. Alla glada. Lite trötta. Men på plats. Precis som det ska va.
Stor och Mellan är nu världsvana resenärer. Nåja, Stockholm-Skåne-vana resenärer. Till och med utan 4 timmar film funkar det. Det finns nämligen inte eluttag på alla tåg har vi de senaste resorna fått erfara. Och datorn har dåligt batteri. Men mat är grejen. Mackor, dricka, klubbor och mentos. Med dessa saker i packningen funkar resan galant.
Men så är det då det här med förberedelse. Ja, jag hatar och packa. Det suger all min energi. Upptar alla mina tankar flera dagar innan. Och så missar jag och F att kommunicera. Och så blir det som det blir. Och man undrar om det är värt det. Värt detta flängande. Och som alltid pushar vi på. Vi åker. Men det här är sista gången säger vi också. Som vanligt.
Och resdagen planerar vi väl hur vi ska hinna till tåget för att va i tid. Slippa stressa. Och det är det enda vi gör. Stressar. Tidsoptimister. Inte heller denna gång har vi dammsugit. Men vi hinner. Med magont. Utan morgontoalett. Utan smink. Och jag ser ut som en sliten 3-barns-mamma. Precis som jag är. Men önskar att alla på tåget skulle tänka "Å jäklar va fräsch hon va. Med 3 barn! Så tätt!".
Men nu är vi på plats. Ingen ångrar att vi åkt. Alla glada. Lite trötta. Men på plats. Precis som det ska va.
onsdag 8 februari 2012
Rånad
Är i galleria innanför tullarna. Behöver käka lunch. 95kr! För lite kyckling, mycket stekt potatis och ännu mer sås. Hoppas på att kaffet ingår. Det är blaskigt och för varmt. Sugen på något litet och sött till. Köper en chokladboll. 29 kr! Känner mig rånad faktiskt. Helt jävla sjukt vilja priser. I förmiddags va jag och Liten på Öppna Förskolan. Åt hallonpaj och drack kaffe. 15 kr. Jag skulle stannat där. Utanför tullarna.
Men Liten är glad. Och jag får fortsätta dricka blaskkaffe och fundera på klädsel till dop på söndag.
Men Liten är glad. Och jag får fortsätta dricka blaskkaffe och fundera på klädsel till dop på söndag.
lördag 4 februari 2012
Pizzapicknick
Firar Litens halvårsdag med rester från gårdagen framför tv'n. Sen pressar vi ner fyra av fem familjemedlemmar i badkaret innan melodifestival. 
onsdag 1 februari 2012
Medaljer
Inga medaljer i världen kan bota en dålig självkänsla. Inga utmärkelser kan förhindra prestationsångest. Så när fan ska vi sluta hylla och glorifiera och se till människorna bakom medaljerna?
Kvällens dokumentär om Emma Igelström borde ses av alla.
Kvällens dokumentär om Emma Igelström borde ses av alla.
Hen
Trodde inte ens det va provokativt. Fattade inte vad det skulle va som väckte sådana känslor. Att folk kunde lägga så mycket tid på att inte förstå. Förstå att alla människor inte känner att de tillhör något av de två könstillhörigheter som är accepterade i Sverige idag. Förstå att alla inte uppskattar att direkt placeras i fack, med tillhörande egenskaper, beroende på om de är han eller hon. Förstå att alla inte vill att deras barn ska behandlas efter en mall beroende på om de är flicka eller pojk. Du kanske aldrig träffat någon som inte vill detta. Men de finns. Så varför denna ovilja?
Och så heter det chokladboll! Punkt. Och förskola! Nej, det är inte för svårt för barn att säga. Det går alldeles utmärkt. Testa.
Och så heter det chokladboll! Punkt. Och förskola! Nej, det är inte för svårt för barn att säga. Det går alldeles utmärkt. Testa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)