Bloggtorka

Många tankar. Lite i skrift. Hjärna på högvarv. Tangenterna används sparsamt. Tittar på Big Brother istället.

Lång dag

Säger godnatt. Känns som längesen jag vakna. Mycket har hänt från start till mål. Lek på lekplatsen innan förskolan för Stor och Mellan. Tvätta. Träna. Promenad med surdegsbrödinköp med F. Lunch. Hämta och säga hejdå till Stor och Mellan som drog med farfar och farmor till landet. Packa lite. Fästingspruta. Vininköp. Rosepremiär. Löparskoinköp. Presentkortsinköp på stadsteatern. Laga middag. Lillasystermys. Lång dag. Fin dag.

Imorgon drar F, Liten och jag till Landet.

Provvakt

Jobbar. Cykla hemifrån kl 07. Har nu suttit med kaffe och tidning i 2h. 2h kvar. Kissnödig. Klagar inte. Lättförtjänta pengar. Och tid att fundera. Och läsa tidning. Och bloggar. Ganska fint faktiskt. Och sen promenad med vän hem. I solen.

Funderar på hur det kan uppfattas av andra när man, i detta fall jag, inte klagar så mycket. F och jag prata om det igår nämligen. Gymma tillsammans och prata. Prata. Och prata. Men jag vet i fan vad jag ska klaga på. Mer än att folk i allmänhet klagar förbannat mycket. Klagar över småsaker. Över saker som man kan ändra på. Över saker man inte kan ändra på. Men vad händer när någon inte klagar.

Sen en vecka tillbaka har jag även funderat mycket på adoption. Va i parken där ett nätverk av föräldrar med adopterade barn huserade för dagen. Tänkte inte på det när jag stövlade ner i sandlådan. Prata som vanligt med barnen som va där. Och barnen sökte kontakt så vi lekte på. Efter en lång stund fråga en förälder vilket barn som va mitt. Förstod på reaktionen jag fick att jag inte va en av dom. Jag va inte välkommen att delta i föräldrarnas småprat. Så jag fortsatte leka med mitt och deras barn. Småpratet va detsamma som hos många småbarnsföräldrar. Sömnbristen. Mat. Vagnar och Polarn & Pyret. Och samtidigt lära sina barn samspela med olika förmaningar. Men åter denna klagan. Jag är nu ute på hal is. Men. Jag tror att adopterade barn är extremt efterlängtade. Det måste va en enormt frustrerande längtan efter dessa barn. Många kanske försökt bli gravida först länge. Och sen en långdragen adoptionsprocess. Så hur har man ens mage att bara spy ut all denna klagan på hur jobbigt det är att va förälder. Jag har så svårt att förstå. Det är såklart inte lätt att ha barn. Det är enormt enerverande stundtals. Och ibland behöver vi pysa ut. Men varför måste vi klaga så förbannat mycket i det verkliga livet. Och sen bara va positiva i våra Facebook-statusar. Ja det gäller ju såklart inte bara föräldrar.

Men åter adoption. Så tycker jag de här föräldrarna är extremt modiga. Som vågar. Jag har inte kapaciteten. Och så jäkla bra att ha nätverk att söka stöd, bekräftelse och gemenskap i. Men bli inte en egen ö. Integrera. Jag tror vi alla mår bra av en heterogen miljö. Med olikheter. Låt oss få va nyfikna på varandra. Ställ frågor. Så att vi fattar att vi ändå är mer lika än olika. Oavsett hur våra barn kommit till oss. Vilken hudfärg vi har. Vilken inkomst vi har. Vilken sexuell läggning vi har. För att våga integrera behöver vi trygghet. Trygghet i oss själva. Så va vi tillbaka på det här med självkänsla.

Gårdagens diskussion på gymmet handla om också om träning. Om vikten. Om besatthet. Om maten. Om relationer. Om det konstiga i att inte prata om vissa saker. Och om vilka signaler jag och F vill sända till våra barn. Med lite olika och ändå lika bagage i ryggsäcken har F och jag försökt ha ett så avslappnat förhållande som möjligt till mat och motion. Kanske lite väl avslappnat. Mycket fika. Lite väl mycket socker. Efter mindre fika och socker under en period märker vi hur mycket det påverkat oss och våra barn. Men vi är båda överens om att visa att man kan äta allt men inte alltid och inte i vilka mängder som helst. Det känns galet viktigt. Skitviktigt. Aldrig att mina barn ska se mig gå på någon diet. Aldrig.

Men visst händer det saker med kroppen när man ger den näring istället för tom energi. Det både ser, känner och upplever jag. Och visst är den känslan grym. Och visst kan man bli beroende av den. Och visst är det en hårfin gräns mellan sund och manisk. Eller är det verkligen det? Det ligger i betraktarens öga. Men ibland måste betraktaren säga vad den tycker och känner och ser för att få veta. För att få svar. För att få personen det gäller att förklara. Och förstå. F är grym på det där. Att fråga. Att berätta vad han ser. Och vad han är orolig för. Det får mig att ta mig själv på allvar. Att optimera vårt liv tillsammans.

Oundvikligt att inte tänka på jobb och skola när jag sitter här. På jobbet. Provvakt på Nationellt prov i matte. Vet inte vad jag ska skriva. Absurt kanske. Prata i pausen med en elev som tar studenten om några veckor. Och va tvungen att bara få säga att betygen inte är allt. För det är dom inte. Önskar så att gymnasietiden kunde ge redskap för att hantera livet istället. Istället för att snärja oss än mer i prestationsträsket.

Nu bara en timme kvar. Än mer kissnödig.

Utflykt

Tidig söndagsmorgon. Stor fulltecknad dag med paketinköp, fotbollsskola och kalas. Antingen fogar vi oss alla efter detta eller splittar vi på familjen. Efter tre dagar tillsammans behöver vi längta lite. Mellan, Liten och jag drar på utflykt. Packar ryggsäck. Märker att det är tidigt när affären inte ens öppnat. Vi som skulle köpa kanelbullar och majskrokar. Majskrokar blir i rättstavningsprogrammet manslemmar förövrigt. Redan vid tuben frågar Mellan efter Stor.

Liten sover när vi kommit fram. Mellan njuter av att va ensam med mig. Jag njuter av och va ensam med Mellan. Åker linbana. Träffar vänner. Gungar. Fikar.

Underbara söndag. Underbara långhelg.

Loppis

Idag har jag och F arrangerat gatuloppis. Toppenväder. Och trots spf 25 hettar det i ansiktet. Lite mer pengar i kassan också. Blir till ett par nya löparskor. Sålde mycket men mycket kvar. Fina grejor så spar till storloppisen i höst längs Hägerstensvägen. Sen får resterna skänkas. Till bättre behövande.

Hittade ett par fina koppar. Så ett mindre inköp fick det bli.

Försöker sluta amma.

Socker

Känns som jag haft denna rubrik nyligen. Vi har sockerabstinens. Fyra av fem i alla fall. Fy Fabian vilket gift. Mellan kvider efter socker sen halv fyra. Gav precis efter och hon fick tre katrinplommon. Galet.

Efter en kalashelg som denna blir det så påtagligt hur in i baljan fel det är. Och det är fasiken vårt vuxna ansvar att se till att det inte blir såhär. Så nu får föräldrarna rycka upp sig och börja va återhållsamma med godsakerna. Det är vi redan. Men. Det är inte värt det att släppa efter såhär en helg.

Tidigare har vi alltid skylt måndagshumöret/ efter-helgen-kaoset på att det varit intensivt. Vi har inte fattat. Och så är det så uppenbart. Trögt.

Bullmamma och Jesus

Kalas idag. Bullbak igår. F fixa bullar. Jag är ingen bullmamma direkt. Revolterat genom att köpa köpekakor. Men så skulle jag göra tårtbotten imorse. Och chokladbollar. Av bara farten gjord jag syltkakor. Och chokladbröd. Fundera på någon mjuk kaka också. Inte en köpekaka så långt ögat nådde på kalaset. Bullmamma. Supermamma. Men det blev pizza till kvällsmat. Köpepizza. Som Liten fick äta. 9 mån och köpepizza. Hej salt! Innan dess tårta. Hej socker! Ingen supermamma.

Sen Jesus. Hujedamej va bra.

4 år

Mellan som precis va Liten är idag 4 år. Otroligt. Denna lilla skrutt. Kloka dramaqueen. Känsliga klätterapa. Glad och pigg på förskolan. Bestämd och stark. Labil och impulsiv hemma. Stor och liten.

Bekväm

Jag har lätt för att bli bekväm. Lätt för att va bekväm. Vill inte krångla. Inte utmana. Inte ifrågasätta. Inte sticka ut. Inte ta i. Det är lätt att ta den redan utstakade vägen liksom.

Men så va det någon som skrev om träning och bekvämlighet. Tror det va Olga men hitta inte inlägget nu. Om att vi, man, människor i allmänhet tror vi kan mysträna, mitt ord, och uträtta stordåd, läs förändra, med vår kropp. När vi egentligen behöver utmana den ordentligt för att den ska fatta. Ja, inte direkt då från noll till hundra. Men det är lätt att fortsätt i sina rutiner, lunka på och bli förvånad när inget händer.

Ta vad för något som helst. Vi kan ju alltid hoppas på en förändring men om vi inte ändrar vårt beteende så sker den inte. Ut ur bekvämlighetszonen!

Och det där har satt sig i mitt huvud. Nu är det tung styrketräning som gäller på alla plan. Inte bara fysiskt. Och det är allt annat än bekvämt. Men jäkligt befriande. Jag vågar. Ibland.

Lördagslycka

Varmt i hjärtat. Fem nöjda familjemedlemmar. Lycka. Tränat och varit ute. Hängt hemma och med vänner. Hemmalek utan stress. Tidningsinköp och lördagsgodis. Pyssel. Nystädat. Nytvättat. Nyduschad. Alla nöjda när klockan snart slår tre. Bra mysigt.

Waldorf

Jag har gett upp hoppet om den kommunala/friskoleverksamheten. Jag har länge trott att den ska bli bättre. Jag har varit en del av den. Tänkte att det va bästa sättet att påverka. Kommer fortsätta försöka. Men Herr Björklund gör det inte lätt. Och tänk. Tänk om de vuxna våra barn kommer att möta i skolverksamheten har givit upp. Tänk om de på allvar tror att Herr Björklund kommit med en lösning. Tänk om de tror att vi ska "få Sverige på fötter" och nyfikna barn som blir till ungdomar med framtidstro som blir till samhällsfungerande vuxna med hjälp av mer kontroller, prestationsfokus och nationella prov. Och betyg. Betyg. Betyg. Och läxor. Tänk om våra barn hamnar där. Utan vuxna som ser barnet. Ungdomen. Den vuxna. Och inte dess prestation. Tänk om barnen lär sig lyda och inte utvecklas.

Barnen är ställda i diverse Waldorfskoleköer. I Gnesta. Järna. Visby. Och Stockholm. Tyvärr har vi väl dröjt för länge med detta. Trots Herr Björklund. Trots att jag länge tyckt att den kommunala/friskoleverksamheten går precis emot mina värderingar. Trots att F tyckt detsamma väldigt länge. Längre. Det finns inga ursäkter. Men vi ville väl va som alla andra kan jag tänka. Inte ifrågasätta mer än skolmaten och kepsförbud. Och på sin höjd antalet barn per pedagog. Kanske våga fråga hur man arbetar med jämställdhet. Och detta efter att vi båda läst så jäkla mycket kring barn utveckling, lärande, självkänsla. Ändå tänkte vi acceptera verksamheten. Institutionen. Vi såg inte alternativen. Men de finns.

Och nej. Jag har inte gått och blivit frälst. Och nej. Jag tror inte att bara barnen får gå på en skola med waldorfpedagogik löser sig allt. Vi kommer inte få välmående och duktighetsbefriade barn för det. Det får vi hjälpas åt med. Men det vore enormt korkat av att försöka va någon motpol till skolan. En skola dom kommer att tillbringa massor med år i. Det prestationsinriktade samhället kommer dom möta ändå. Dom möter det dagligen redan. Vad dom behöver är redskap att hantera just det. Inte att införlivas i det.

En tung sten lämna magen. Och två nya kom. Varför har vi inte fattat tidigare? Tänk om dom inte kommer in? Vart ska dom gå? Vart ska vi flytta?

Vår

Sol. Värme. Grill. Valborg. Och maj.