"De va bara dans, dans, dans..." (H Hellström)
Malmö och dansutbildning med Friskis. Nervöst och förväntansfullt. Spännande. Och prestationsångest. Samtidigt som jag vet att jag kan. Men duger det. I jämförelse. Och en massa brudar. Topptrimmade och coola med dom rätta movesen och kläderna. Och så kommer jag med Liten. Och tror det ska funka.
Och det funkar. Ja det funka så galet bra. Liten med mormor. Glada och mycket mys. Och jag känner mig som Dancing Queen herself.
Varför? Jo utbildarna är sympatiska och prestigelösa. Deltagarna är sympatiska och flertalet prestigelösa. Hälften av deltagarna ska leda Dans senior DÅ är du prestigelös. Du leder inget hippt pass så att säga. Och de i mitt gäng. Vi som ska leda Dans. I mångas ögon ett prestigefullt pass. Du är liksom stjärnan. Och det är inte mer med det. Så länge du får andra att känna sig som stjärnor. Men det är lätt att få för sig att man är förmer känns det som. Om man tittar sig runt på danspassen. Och det va där min prestationsångest kom in. Att jag skulle känna mig mindre kompetens som ledare. Att jag inte skulle känna mig som en stjärna. Men det gjorde jag stundtals. Tack vare mina kursledare. Nu är det min tur att få mina motionärer att känna samma känsla. Det ska bli kul. Spännande. Och prestationsångestladdat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar